Att lyckas

Jag har drabbats. Lyckas inte skriva något alls. Jag har ägnat flera dagar åt att fundera på saker som jag vill skriva om. Bra saker. Om de blev skrivna alltså. Och det är ju det som de inte blir!

Finns det något som bländar och sticker mer i ögonen ett vitt oskrivet dokument på dataskärmen?

Jag vill att allt jag skriver ska bli bäst. Helst från början. Jag ska egentligen inte behöva redigera något alls.

Kombinationen perfektionist och otålig är dålig. Verkligen S-K-I-T-D-Å-L-I-G.
Jag vill att allt jag gör ska bli klart på en gång. (För vem orkar vänta på resultat? ) Och så ska det vara perfekt från första början.

Såklart att inte den ekvationen går ihop. För många okända variabler.

Min man berättade om en artikel han hade läst. Tror att den handlade om en kille som var astronaut. Enligt honom behövde man inte vara bäst, men man skulle inte ha någon riktigt svag sida.

Tillämpat på mig skulle jag alltså behöva jobba på min otålighet. Men hur gör man det?????

Jag har anmält mig till ett föredrag: Förändra dina tankemönster - från missnöje till glädje.

Hoppas på en kick!

Det händer mig ofta att man hör (läser) hur någon blir beskriven som “så himla lyckad”. Och så får man höra (läsa) vad denne person har gjort.

Det stämmer aldrig in på mitt liv. Alltså: jag = misslyckad.

Men hur är det då? Är jag misslyckad och vem bestämmer egentligen det?

Jag är 30 år, gift, har ett barn, ett barn till på väg, har s.k. hög utbildning och bor i ett fint hus nära skog och sjö. Är jag lyckad?

Om du är ungefär lika gammal som jag, singel och önskar mer än allt annat att du också hade en familj ja då kanske du tycker att jag är lyckad. Eller om du bor i en lägenhet i ett område du inte trivs i och önskar att du och din familj hade råd att flytta till eget hus, ja då skulle du förmodligen också tycka det.

Men…

…om du snarare är en sådan person som just nu fyller all din fritid med spännande resor till olika länder, ägnar helgerna åt klippklättring och att ha skoj med dina likasinnade vänner. Tycker du då att jag är lyckad? Nej, du tycker förmodligen att jag är ganska tråkig särskilt ifall det var så att jag brukade umgås med dig förut men nu allt oftare får tacka nej för att jag inte har tid eftersom min familj och huset tar upp massor av tid.

Jag har aldrig tågluffat eller ”backpackat” mig runt Asien. Tycker du att jag är lyckad?

Om du är resefantast så tycker du det definitivt inte. Tänka sig, inte ens varit i Thailand. Där har “alla” varit.

Och om resor inte är din grej, så har du antagligen en ganska neutral inställning.

Vad jag vill komma fram till är alltså att stämpeln “lyckad” eller “misslyckad” till stor del sitter i betraktarens ögon. Kanske inte bara närmsta omgivningen utan även den bild som förmedlas i media om hur vi borde vara. Det har inte alls med dig att göra.

Definitivt ett mönster att bryta…

Vilken ångest det är att ha hus egentligen! Vi firar väl snart halvåret i vårt och som en liten halvårspresent trillade det in en elräkning. Inte vilken som helst utan en sådan där som ska justera den beräknade med den egentliga.
Vad fan, skrek jag när jag såg att elbolaget ville ha betalt för elnätet IGEN.
Vi hade ju redan betalt våra duktiga 400 kr i månaden för att överhuvudtaget få ström till vårt hus.
Det blev samtal till elbolaget såklart där vi får höra att vi betalar en viss summa för varje levererad kWh till huset. Alltså inte någon fast elnätsavgift som vi hade trott.
Så nu väntar vi bara på att den riktiga mördarräkningen. Den där vattenfall vill ha betalt för VARJE förbrukad kWh och den avgiften är betydligt högre än per levererad kWh.
I ett hus verkar precis vad som helst kunna hända. Och allt kostar pengar…

Jag borde ha firat stort igår. Riktigt stort. Korkat upp champagne och sprutat vilt omkring mig. Men eftersom jag är lite mer modest av mig så fick det räcka med att gå runt och vara härligt nöjd hela dagen. Och det fantastiska? Jo jag bröt sönder och samman ett gammal beteendemönster hos mig själv.

Jag har (tyvärr?) en sida som gärna vill bevisa saker. Bevisa att jag kan, att jag är duktig. Ett bra exempel är den utbildning som jag gick på universitetet och att jag har disputerat i ett vad folk anser svårt ämne. Om jag åtminstone hade gjort det för att jag tyckte det var kul så skulle det varit ok, men jag har snarare gjort det för att bevisa att jag kan. Och resultatet blir att man sitter på ett jobb (som anses bra och välbetalt av min omgivning) och känner sig misslyckad för att man valt fel.

För några år sedan fick jag barn. Förlossningen var hemsk. Efter flera dagar med värkar fick barnet till slut förlösas med kejsarsnitt. Och även om allt gick bra till slut så kände jag mig enormt misslyckad efteråt. Jag var ingen RIKTIG  kvinna som kunde föda barn. Det hade ju precis bevisats.  Nåja, så småningom så kommer man över sådant också och nu om några månader är det dags för syskonet att födas.

Det har känts som revansch. Äntligen får jag chansen att bevisa att jag är den där riktiga kvinnan som kan föda barn. För barnmorskorna på mödravården de hejar så klart på. Självklart ska du föda på riktigt.  Och jag nickar och säger, ja visst. Det är ju så mycket bättre. Kejsarsnitt är dumt. Självklart kan även JAG föda på riktigt.

Tänkte jag ända till igår.

Och för vem försöker jag bevisa något? Mig själv igen? Vad händer om det blir en upprepning av förra gången? Jag kommer må skitdåligt.

Så mitt historiska beslut blev att lägga bort prestigen vid barnafödande och säga till barnmorskor och läkare att jag vill ha ett kejsarsnitt. Jag behöver inte bevisa för någon att jag duger. För jag är så himla bra precis som jag är!
(Visst borde jag ha korkat upp champagnen? Fast jag är ju gravid… Man ska ju inte dricka då.)

Ibland är det svårt att läsa om andra som har lyckats. Särskilt när det handlar om områden som jag skulle vilja nå framgång i. När jag då läser om hur någon verkligen lyckats och numera är en framgångsrik person så sprider sig en jobbig känsla i min kropp typ: jag vill HATA den här personen.

Sen tänker jag:
Jo visst har hon klarat det där, men herregud vad ful hon är.
Eller:
Äsch det var väl ingen konst. Hon hade ju allt redan serverat. Bara att ta för sig. Dessutom verkar hon rätt osmart.

Och vart leder de här tankarna? Ingenstans. För vet ni vet säkert redan vad jag borde göra istället för att ödsla tid på avundsjuka tankar. Jo jag borde läsa med stort intresse. Lära mig mera och låta mig inspireras.
Dessutom så slipper man känna sig avundsjuk. En fasansfull känsla att ha och dessutom onödig.

Ungefär samtidigt som jag fick mitt jag-står-inte-ut-med-att-vara-misslyckad-nu-måste-jag-göra-något-åt-det-anfall så slutade jag ljuga för vänner när de frågade hur läget var. Jag sa som det var. I princip var det som att vrida på en kran för plötsligt visade det sig att det många av mina vänner som kände sig precis likadant. Och det är bara i min närmsta närvaro! Jag tror nämligen inte att jag och min vänkrets är unik utan att dåligt självförtroende och dålig självkänsla finns hos alldeles för många. Och helt i onödan!

Först tyckte jag det kändes skönt att höra att jag inte var ensam, men nu känner jag mig väldigt illa berörd över att det är så här.  Vad är det som sänker självförtroendet hos så många kvinnor i 30-årsåldern (nu talar jag bara för min egen åldersgrupp eftersom det är den jag känner till bäst)?

Något som fått mig att lyckas betydligt bättre i vardagen är att sluta skjuta upp småsaker. I praktiken betyder det att allt som jag klarar av på mindre än två minuter ska jag göra på en gång. För en som av naturen är en latmask är det här en lätt revolutionerande idé. Det finns inte längre någon ursäkt till att inte plocka undan tidningen när man läst den. För hur lång tid tar det? 15 sekunder kanske.  Och ja, det är nog lite jobbigt och tråkigt, men det blir ännu jobbigare att gå runt och reta sig på att den ligger framme.

Tvåminutersidén medför också att jag ska ringa de där samtalen på en gång och inte skjuta upp dem tills de blir jobbiga surdegar eller att jag direkt sätter in årsbeskedet från banken i min deklarationspärm istället för att bara lägga det i en hög på skrivbordet bland en massa annan skit.

Idén är inte min utan kommer från en bok som heter Få det gjort! Svart bälte i vardagseffektivitet. Bra tips som är enkla att följa och ger resultat. I min vardag finns det inte längre några energisugande svarta hål. Det är bara i den delen av mitt liv som står för förändring som de svarta hålen finns. Och vad det beror på är förmodligen rädsla att fatta beslut (se tidigare inlägg).

Jag måste jobba vidare på detta…

Jag blev så glad för kommentaren på gårdagens text. Om det är okej att 20% av ens fattade beslut blir fel och resten rätt så är det lättare att våga fatta beslut. Så himla självklart. Det finns väl till och med ett ordspråk som säger “den som inte gör några misstag gör ingenting alls”.

Häromdagen läste jag en artikel om en framgångsrik tjej. Det är mycket möjligt att det var här på driftig.nu. Hursomhelst, någonstans i texten stod några av hennes egenskaper uppräknade bland annat hennes förmåga att våga fatta beslut.

Jaha.

Och sedan kom tanken: men va FAN det är ju det där jag måste lära mig!!!

Jag kan tänka alla smarta tankar i världen men så länge som jag inte vågar fatta ett beslut angående dessa tankar så är de värdelösa. Alla tankar och planer jag har om att starta företag blir meningslösa om jag inte ens vågar fatta det mest grundläggande beslutet: ska jag starta företaget eller ej?  Istället blir det här icke-fattade beslutet till ett läckande energihål . Och det är inte bara starta-företaget-beslutet som suger energi ur mig utan alla mina ofattade beslut.

Hur är då den där personen som vågar fatta beslut? Knappast ägare av en kristallkula som kan se in i framtiden och se konsekvenserna av de olika alternativen. Kanske är det en person som snabbt gör en konsekvensanalys av de olika tänkbara alternativen, bestämmer sig för det bästa och sedan kör på det. Förmodligen med ett betydligt mindre energiläckage än vad mitt velande för med sig.

Hemläxa alltså, ta reda på hur en person som vågar fatta beslut är!