Att lyckas

Graviditeten fortsätter i vad som nu börjar kännas som det oändliga. Min kropp är snart inte tillräckligt stor för oss båda. Någon måste flytta.Helst snarast.

Jag är så himla trött. Inte hjälper det med ljusare kvällar eller rejäl nedgång i arbetstid. Nej, det enda som kommer funka är att en viss liten bebis bestämmer sig för att det är roligare utanför mammas mage. Men dit är det nog fortfarande drygt en månad.

Jag blev beviljad ett kejsarsnitt av Landstinget. Fick argumentera väl för min sak innan läkaren gav med sig och beviljade mig ett på grund av förlossningsrädsla. Men bara någon dag senare så kände jag att jag inte vill ha en operation, jag vill prova att föda vaginalt. Och det beslutet känns helt rätt.

För att förbereda oss inför den stora (och ganska läskiga) dagen så övar jag och maken andning och avslappning och målfokusering. Vilken grej! Jag tror att jag för första gången verkligen begripit vad det verkligen innebär att jobba med målfokusering och vilket starkt verktyg det är.  Rekommenderar Profylaxgruppens bok “Innan du föder” till alla. Det som skrivs om målfokusering där går definitivt att använda i många andra sammanhang.

Det är jättesynd om mig idag. Jag har feber. Ont i halsen. Näsan rinner. Ögonen rinner. Mina bihålor svider. Alltså har jag sjukanmält mig idag. Men jag har så fruktansvärt dåligt samvete för detta för det är ju inte första gången som jag är sjuk heller. Sen vi flyttade hit till nya staden i augusti har jag varit sjuk nästan varje månad. Förmodligen beror det på

1. Att jag har en treåring på dagis som drar hem horder av snuskiga bakterier
2. Att jag är gravid och inte har något immunförsvar längre.

Jag borde inte behöva skämmas, men gör det ändå. Har ni sett barnprogrammet Tomas och vännerna? Det handlar om ett gäng små lok som tuffar runt på Rälsön och är nyttiga. Och här kommer nu några fantastiska citat ur denna serie:

• Nyttiga lok klagar inte
• Det bästa loken visste var att få vara till nytta
• Nytta går före renlighet

och så vidare… Lämpliga budskap till små barn? Jag tycker inte det och om jag kunde skulle jag se till att allt som hade med tåget Tomas försvann från vårt hus. Men det skulle nog min lille son inte komma över… Värst av allt är att jag nu också känner mig som ett onyttigt lok. Nyttiga lok klagar inte. De är som lyckligast när de får vara till nytta…

Min mage har vuxit enormt de senaste veckorna och alla mina driftiga tankar och planer slutar nästan alltid med att jag somnar. Inte har det hjälpt att jag gått ner i arbetstid för att faktiskt få lite mer tid till familjen och driftiga projekt. Nej, jag somnar efter jobbet varje dag. När jag vaknat äter jag middag med man och barn, leker med lillen och funderar på vad jag ska ta itu med när han somnat. Men när han har somnat så är det dags för mig att göra detsamma, fast klockan bara är strax efter åtta.
En annan sak jag har funderat på är hur pass unik en företagsidé måste vara för att det ska vara värt att satsa på den? Jag vill ju helst komma på något HELT eget, men det får följden att jag blir ganska låst i framförallt mitt agerande. Å andra sidan var jag på ett föredrag en gång där det hävdades att det faktiskt inte finns något nytt under solen, dvs att vi alla mer eller mindre kopierade andras idéer.
Vad tror ni?

Vi var på bio igår och såg Mumintrollens farliga midsommar. Det var meningen att det skulle vara helgens höjdpunkt för familjens yngste medlem. Riktigt så blev det inte. Så medan maken och sonen fick gå ut eftersom teaterråttan Emma var så läskig satt jag kvar i salongen och önskade att det var jag som hade hittat på Mumintrollen och skrivit alla dessa fantastiska böcker. Till slut kom jag fram till att jag inte kommer att kunna skriva något som är som mumintrollen. Det kommer ingen annan än Tove Jansson att kunna göra. Man måste hitta på något nytt och eget istället.

När jag kommit fram till det funderade jag på hur lik jag var Lilla My men insåg snabbt att jag fortfarande är alldeles för lik Filifjonkan. Fast min Lilla My-sida dyker upp ibland i alla fall, oftast på jobbet när det är dags att avväpna någon tjurig gubbe som anser sig veta bäst.

Vem är du i muminfamiljen???

Häromdagen besökte jag kunskapsdagarna, något som bland annat mitt fackförbund erbjöd gratis inträde till. I vanliga fall så orkar jag knappt läsa mejlen från facket som trillar in då och då men eftersom jag vill ha förändring och bestämt mig för att göra saker annorlunda så läste jag och kände: Jag vill gå dit!!!!

Det seminarium jag tänkte berätta om här handlade om karriär i lågkonjunktur. Hur gör man när den synliga arbetsmarknaden verkar försvinna? Jo man utnyttjar sina kontakter. Enligt föreläsaren så är kontakter det i särklass viktigaste vid sökandet av nytt jobb kontakter. 70-80% av alla jobb förmedlas så. Jag tycker det låter mycket, men det är möjligt att det stämmer. Föreläsaren påminde oss om hur vi gjorde när vi sökte sommarjobb när vi var yngre. Hur vi ofta sa till vänner, släktingar, grannar att vi letade sommarjobb och på så vis nätverkade och la ut krokar utan att tänka så mycket på det. Det här borde man såklart tänka på som egenföretagare också. Jag har ju visserligen inte startat något ännu men funderar ändå mycket på hur jag borde göra. Och det här är ett sätt att få igång marknadsföringen, bearbeta närmsta kretsen, berätta om det jag tänkt göra.

Jag behöver dock jobba med detta på ett personligt plan. Jag tycker nämligen att det blir “skämmigt” att prata om sådant.Fast när andra berättar om liknande saker så blir jag alltid imponerad. Känslan är inte logisk.
Föreläsaren pratade också om karriärväg. Hur vi i Sverige ofta och endast tänker uppåt! Men att vi lika gärna skulle kunna tänka åt ett helt annat håll. Byta karriär alltså och det är det som jag skulle vilja göra.

Och så kom hon till det svåraste, att det var viktigt att bryta mönster för att kunna göra något annorlunda. Hon skulle ha kunnat fyllt en hel dag med bara den punkten. För hur gör man det egentligen? Jag är ju inne på att man ska göra något annorlunda varje dag. Det behöver inte vara stort eller märkvärdigt men ska vara något som bryter av mot det vanliga vardagliga.

Så det jag tog med mig från föreläsningen var:

1. Kartlägga mitt nätverk på alla punkter
2. Sluta skämmas för vad jag vill
3. Fortsätta att göra saker annorlunda

Punkt 2 känns svårast. Men om jag skulle börja med att våga berätta för “snälla” personer runt omkring mig så kanske det är ett sätt att bli av med mina jante-tankar? Och samtidigt så gör jag något annorlunda den dagen!

Min barnmorska har bett mig att skriva ned förväntningar och förhoppningar om min kommande förlossning.   Egentligen är det lätt. Inte som förra gången.  Okej. Färdig.

Men jag antar att det inte räcker med bara den meningen.

Hon sa visserligen att det räckte med bara något litet. Att det var okej om det enda jag fick ur mig var ”jag hatar nyponsoppa”.  Ändå tror jag det behövs mer.

Sedan jag insåg att det här med att föda barn blivit en prestigegrej, att jag känner mig mindre värd som kvinna för att jag inte födde på riktigt så snurrar tankarna för fullt. Ibland tar de över helt och hållet och jag faller ner i ett virvlande svart hål och sen faller jag djupare och djupare ända tills något drar mig upp igen eller att jag gråtit så mycket att jag inte orkar mera. Men det är ju ingen som orkar bemöta dessa tankar. Det blir snälla och uppmuntrande ord som menar väl men som inte ger mig något mer än en tom känsla inombords.

För att återgå till förlossningen så finns det två alternativ:

1. Kräva ett kejsarsnitt (av humanitära skäl ska det visst heta enligt en bok jag har läst)
2. Vaginal förlossning, eller åtminstone försöka mig på en

Sjukvården jublar om jag väljer vaginal förlossning. Det är ju ändå säkrast (och billigast).

Ett kejsarsnitt betyder att jag genomgår en stor magoperation, att jag med största sannolikhet blir separerad från man och bebis de första timmarna (de där timmarna då man ska få sitta i sin bubbla och bara titta ner på sin lilla fina bebis). Jag kommer ha ont i ett par dagar efteråt. Jag måste stanna på sjukhuset i tre dygn. Jag kommer inte att klara mig själv de första dagarna eftersom jag inte kommer kunna sätta mig upp eller lägga mig ner utan hjälp.  Och sen är det såklart alla risker som en operation innebär. De orkar jag inte skriva ner nu.

Men ett kejsarsnitt betyder ändå kontroll. Jag vet när det ska ske och att det inte behöver ske akut med den stress det kan medföra.  Är det planerat så kommer jag vara utvilad innan. Inget långdraget förlopp innan som fullkomligt dränerar mig på energi. Jag kommer säkerligen återhämta mig snabbare än vad jag gjorde förra gången eftersom jag då hade tre dygn av värkar bakom mig.

En vaginal förlossning skulle kunna gå relativt snabbt och problemfritt. I sådana fall kommer jag snabbt att återhämta mig. Om allt går som det ska alltså… För min stora skräck är att de första värkarna bara kommer vara pinvärkar att jag återigen blir liggande dygn efter dygn med onda värkar som inte leder någonstans. Bli hemskickad på sovdos som inte fungerar. Och så går dagarna och jag blir mer och mer utmattad, mer och mer tröstlös för det finns ingen ände på värkarna. Det kommer hela tiden en ny, men den leder inte framåt. Om allt går bra så kommer jag att vara jättenöjd med en vaginal förlossning. Men om det återigen slutar i ett akut kejsarsnitt så kommer jag att. Nej jag vet inte vad jag kommer att göra, tycka eller känna.  Men jag tror att känslan av värdelöshet kommer vara så stor att den kanske till och med överskuggar lyckan av att den lilla bebisen äntligen fötts. Lätt att vara en bra mamma i en sådan situation…

Jag trodde att jag kommit över det här med prestige i barnafödande. Det har jag inte.  Jag vet verkligen inte vad jag vill.  Och något måste det bli. För bebisen måste ju ut.

Häromdagen skrev jag om skrivkramp och om hur hemskt det är när datorn hånar en med ett blankt och väldigt tom och vitt dokument på skärmen. Jag fick en intressant kommentar av Mia och insåg att det hon kunde få skrivkramp av det tycker jag inte är några problem alls. För mig är “måstetext” lugnt. Doktorsavhandling, vetenskapliga artiklar och nu för tiden rapporter av alla de slag. Som sagt, inga problem.

Men så är det ju det andra skrivandet. Det där jag drömmer om egentligen… De fantastiska barnböckerna (kanske framförallt hästböcker) som väntar på att få lämna mitt huvud, knackas ned på tangentbordet, fram på dataskärmen och så småningom till förlag. De har fastnat i huvudet och kommer inte därifrån.

Vad är problemet? Varför är det inte svårt att knacka ihop en doktorsavhandling men toksvårt att få ihop en hästbok eller ett blogginlägg? Brist på deadline? Brist på blåslampa? Kanske läge att införa något slags bötessystem här hemma…