Att lyckas

Idag skär det i själen. För det är sista april och klockan är dags för champagnefrukost hos min körkompis. Och där är det så trevligt att man helt glömmer bort tiden och plötsligt har frukosten övergått i lunch och det blir brått att hinna till mösspåtagningen eller champagnegaloppen.

Idag är nog en av de första dagarna som jag verkligen saknar Uppsala och tycker det är tråkigt att vi inte bor där.  Inte har det kommit något tecken på att bebisen vill födas heller. (Hallå vad gör du där inne i magen egentligen? Det är mycket roligare här ute!) Av någon konstig anledning känns det som att sannolikheten för att det ska födas en bebis har minskat. Hur konstigt och irrationellt är inte det egentligen.

Jag önskar er alla en riktigt härlig Sista April och uppmanar alla att lyssna på Idas fantastiska tolkning av Längtan till landet!

Jag älskar vår trädgård. Den här blomman hittade jag idag på en buske. Ingen aning om vilken sort. Men så otroligt vacker…

Som förstgångsförälder blir man toklurad. Det är bara att inse. Och värst är det när de stackars blivande föräldrarna inte har några nära vänner eller syskon som nyligen fått barn och som kan hjälpa en till rätta i djungeln av utbud av onödiga och/eller hutlöst dyra babyprylar.

Jag hade glömt bort hur det var och nu för någon vecka sedan insåg jag att ja just det, nya bebisen (som för övrigt är beräknad att födas idag) behöver bland annat en madrass till vagnen och nya lakan.

Tog en tur till den lokala varianten av stora bebisaffärskedjan. Huj. Luften var så nalle- rosa- och gullemättad att jag fick svårt att andas när jag klev in. Jag klarade inte av att gå mot bebisavdelningen på en gång utan tog en uppfriskande promenad förbi lego-hyllan för att se om det fanns något kul till treåringen. Det gjorde det dock inte så jag gav mig iväg längst in butiken till alla nalle- och gulleprydda prylar.

Och det var dyrt. Dyrt så in i h-e. Hur kan ett bäddset till en vagn kosta 199 kr? En pytteliten kudde till vagnen 100 kr? Osv. Jag köpte inget. Istället gjorde jag så här:

Vagnmadrass: köpte IKEAS billigaste spjälsängsmadrass av skumgummi som jag sedan klippte till i önskad storlek.

Bäddset: Köpte ett lakan på Hemtex för 70 kr som jag sedan klippte till formen för två vagnslakan och ett spjälsängslakan. Sicksacka och fålla och sedan klart.

Kudde: det slutade med att jag köpte en dyr kudde, men det borde jag inte ha gjort. Istället skulle jag ha köpt IKEAS spjälsängskudde (39 kr) och sytt in den i önskad storlek.

Och slutligen, köp inga speciella blöjpapperskorgar. De är jättedyra. Den billiga och luktfria  lösningen heter hundpåsar.  Slå in varje kontaminerad blöja i en sådan och du har ett garanterat luktfritt badrum!

Lite lurad blev jag alltså, men det kunde ha varit mycket värre!

Jag vet att man inte ska bry sig så mycket om vad omgivningen tycker utan istället följa sin egen röst, välja sin egen väg, osv. I mitt fall har det varit svårt att inte påverkas och anledningen till det är delvis för bra betyg i skolan.

Jajamen.

För det är helt vansinnigt lätt att fastna i facket “duktig elev , bra betyg, självklart plugga vidare till något bra och vettigt, få ett sk statusjobb”. Och så är det kanske inte alls det man vill!!!  Eller man tänker inte ens efter om det är vad man vill utan bara följer med strömmen. Och “alla” hejar på. Mamma, pappa, lärare, mormor, morfar, grannar och föräldrars kollegor.

Och åren går. Man jobbar vidare i samma spår. Och kanske inser man en dag: vad är det jag håller på med?

Kanske börjar man prata med omgivningen om detta. Kanske är omgivningen förstående och lyssnar men ganska troligt är att omgivningen blir provocerad.

Va? Vill du inte göra det här? Inser du viken utbildning du har? Vilka chanser du har? Tänk om jag hade haft den möjligheten som du har.

Och då kommer tvivlet.

Självklart ska jag fortsätta på den här banan. (Fast jag vill inte) Självklart ska jag försöka bli projektledare (låter astråkigt men ger status) eller varför inte bli chef (tjoho vända papper).

Det är här jag är. På väg genom tvivlet. MEN. Något har hänt. Jag är nämligen inte på väg tillbaka till den gamla vägen  utan jag  kämpar mig genom snårskogen på väg mot något annat. Exakt vad vet jag ännu inte, men det kommer att bli något bra. Något som gör mig glad.

Jag fortsätter funderandet från häromdagen, då jag skrev om karriär på olika sätt. Fröken Olsson kommenterade väldigt tänkvärt bland annat om hur hon lever sin dröm klarvaken genom att syssla med musiken och Mia om hur hon omdefinierat begreppet framgång och mår väldigt bra av det. Och jag blir så glad för deras skull när jag läser om detta och tänker att så där vill jag också känna. Vilka förebilder ni två är!

Så jag satte mig på trappan med kaffekoppen idag och funderade på det här med framgång. Vad betyder det egentligen? Är vi inte väldigt fast i att det handlar om att tjäna pengar, ha ett bra jobb, status, vilja bli chef eller projektledare ( i min bransch i alla fall), makt och inflytande?

Men borde inte listan också innehålla att vara lycklig, att man tycker om det man gör, att man med glädje går till jobbet (nästan) varje dag, att man känner att man gör något meningsfullt? Kanske ni andra som hänger här på driftig.nu tycker det är självklarheter, men det är det inte i den värld som jag vistas i på arbetstid.

Så jag funderade på vad som är viktigt för mig yrkesmässigt och kom fram till:

• Att det jag gör är roligt, att jag blir glad av det, det känns meningsfullt
• Att jag vill kunna påverka min egen situation
• Att jag vill bli sedd och uppskattad för det jag gör
• Intellektuell utmaning
• Tjänar pengar

Ytterligare ett litet steg är alltså taget närmare det jag vill. Det känns bra!

För några år sedan gick jag i terapi. Jag hade tråkiga upplevelser bakom mig som jag behövde hjälp att bearbeta. En följd av detta blev givetvis att jag började fundera över vad jag egentligen höll på med.

Hade jag hamnat rätt i livet? Utbildade jag mig verkligen till det jag ville? Den karriär som jag ansåg mig borde göra, skulle den vara rätt för mig? Då trodde jag att göra klart doktorandstudierna och sedan få ett fint jobb i industrin vara den karriär man borde göra. Att det sedan inte alls var vad JAG ville och var intresserad av egentligen reflekterade jag inte ens över, fast jag ändå var medveten om det.

Min terapeut märkte förmodligen hur det verkligen låg till men eftersom hon var en duktig terapeut som inte ville tala om för mig hur jag borde göra utan istället hjälpa mig framåt genom frågor som skulle leda till egna funderingar och tankar så bad hon mig att fundera över om det här med karriär endast var liktydigt med att lyckas väl med studier och jobb. Kunde karriär betyda något annat?

Då förstod jag inte vad hon menade. Skulle något slags självförverkligande ha något med karriär att göra? Kunde man göra karriär utan att vara framgångsrik i lönekuvertet och med titel?

(Det som skrämmer mig är att jag inte kommit mycket längre än så fast det har gått fyra år. Jag har lämnat universitetet och fått ett sådant där jobb som man borde ha fått.  Men vi skiter i mig ett tag nu.)

För några månader sedan var jag på ett inspirationsseminarium, karriär i anstormande lågkonjunktur.  Det som bland annat togs upp då var att man inte behöver göra karriär uppåt. Det finns andra möjligheter, åt sidan till exempel. I princip handlar det om att byta bana. Göra något annat. Som exempel gavs bland annat Anne Holt, hon var väl om jag inte minns fel någon sorts minister i Norge, numera framgångsrik deckarförfattare. Hon utnyttjade sina kunskaper och skrev spännande böcker om dem.  Ett annat exempel var Tomas Bodström som var jurist och senare blev justitieminister. Även han hade nytta av sitt tidigare jobb i sin nya karriär.

Det gällde “bara” att börja tänka annorlunda, sa föreläsaren.

Och det är ju där jag fastnar.

Rädsla för förändring?

Rädsla för att sticka ut?

Hur kommer man över den där rädslan egentligen? (Och varför finns det inga seminarium som behandlar det ämnet???)

Om några veckor är det förhoppningsvis dags att börja “shapa” upp sig. Då hoppas jag att bebisen är ute och att min enorma mage har påbörjat en avsevärd krympning.  Jag har alltid haft lite komplex för min figur. För allt utom för magen som alltid varit platt och snygg. Men att vara gravid och samtidigt ha platt mage går inte och jag har gjort mitt bästa för att förlika mig med att magen växt och växt och växt (tänk Tjuren Ferdinand på julafton: ” och han blev större och större och större…”).

Jag var på MVC igår och när barnmorskan gjort alla vanliga koller så kom frågan: vet du vad du väger nu? Jag skakade på huvudet. Har inte vägt på mig månader, lillen har hoppat sönder vågen (sant). Jag inser ju att de behöver veta min vikt inför förlossningen, så jag gick med på att ställa mig på vågen.

20 kg plus. Tjoho. Är man livrädd för att gå upp i vikt annars, så känns 20 kg helt vansinnigt mycket. Och inte bara mentalt, det är rejält tungt att bära på också.

Men barnmorskan som var en mycket förstående ko (tjuren Ferdinand igen!) nej jag menar barnmorska tröstade mig och sa att hälften försvinner redan vid förlossningen (bebis, fostervatten, moderkaka, blod) och eftersom jag samlat på mig vatten så skulle jag säkert kissa ut x antal kilon också.

Så det blir att stå ut med de där extrakilona ett par veckor till alltså. Och sedan kommer jag bli jättesnygg igen (och dessutom ha en liten bebis)!

Sedan några månader tillbaka är jag ju aktieägare. Det är jättespännande. Och tokläskigt. Jag och maken bestämde oss att hoppa på börsen i höstas när det ändå var rea på de där värdepapprena. Tre av fyra företag vi köpte har gått bra. Men så har vi det där svarta fåret som envist lyst med onda röda siffror mot oss. Och min reaktion är: SÄLJ SÄLJ SÄLJ!

Och precis det ska man inte göra.

Man ska ha is i magen (i det här fallet behövs en gigantisk frysbox). Och om företaget går ner ännu mer ska man köpa fler aktier. (Gäller dock bara om man innan köp har gjort en ordentlig analys över att det är ett solitt företag, etc)

Hur lätt tror ni det är? Svårt så klart. Men så länge som man inte säljer så har man faktiskt inte förlorat några pengar heller. Det är värt att tänka på.

Ända fram till lunch idag var jag bäst, bäst, bäst. Jag hade lönesamtal med min chef som gick superbra. Tyvärr får jag inget besked förrän om två månader eftersom företaget jag jobbar på inte kör med öppna förhandlingar utan lönerna sätts vid senare tillfälle bland annat i samband med HR. Lite dumt om jag ska vara ärlig så visst finns möjligheten att samtalet inte alls gick så bra idag, men eftersom jag fullkomligt överöstes med beröm och fina ord under samtalet så måste det helt enkelt ha gått bra.

Det andra som var bra att jag frågade en lite äldre kollega om hon vill vara mentor åt mig. Hon blev jätteglad för förtroendet och vi hade en intressant och givande diskussion om mentorskap. Mitt beslut att skaffa en mentor tror jag kommer vara mycket utvecklande för mig. Även om det jag gör nu inte är vad jag drömmer om så är det ändå bättre att göra det bästa möjliga av det så länge som jag ändå är kvar i den världen.

Fram till lunch var jag alltså tokbäst.

Sen ringer Försäkringskassan.

!!!
Eftersom jag snart ska vara föräldraledig så kommer jag att vara i stor beroendeställning av dem. Det har jag inget emot alls. Jag skulle inte heller ha något emot dem ifall man verkligen kunde lita på det som deras anställda säger. För den här kvinnan som ringde mig idag har nämligen ringt mig förut och kommit med direkta felaktigheter, hotat med sänkt ersättningsnivå på grunder som faktiskt strider mot deras egna regler. Idag verkade dock allt okej och enligt vad hon sa idag så ska min ersättningsnivå beräknas på min heltidslön. Men jag litar inte på henne. Ska ringa imorgon och kolla med någon annan vad som egentligen har beslutats i mitt ärende.

Vad är egentligen felet med Försäkringskassan? Varför fungerar dom inte som dom borde? (Som ni förstår är det inte första gången jag råkar ut för någon som inte vet vad han/hon talar om) Det här är en ledningsfråga när så många ur deras personal inte kan ge rätt information eller skrämmer upp kunderna med rena felaktigheter.

Jag blir så himla stressad av sånt här även fast jag vet att jag gjort på rätt sätt.  Så tanten på FK förstörde typ hela dagen för mig och det känns dumt, för den började verkligen så fantastiskt bra…

Det är söndag eftermiddag och någon sorts helglugn verkar ha sänkt sig över huset. Lillskrutt tittar på Bamsefilm och maken sover på soffan.

Egentligen gillar jag inte söndagar. Efter lunch brukar nämligen känslan: åh nej imorgon måste jag jobba infinna sig och det lägger onekligen sordin på tillvaron. Onödig tanke, för tänk om söndagen istället var en onsdag då skulle jag hela dagen njuta av att “idag är jag ledig” och inte förstöra dagen med jobbtankar.

Den kommande arbetsveckan som är den sista på bra länge (snart kommer bebisen!) ska jag ha lönesamtal (mitt första någonsin) samt fråga en kvinna på jobbet om hon vill vara mentor åt mig.  Medan jag går och funderar på vad jag ska göra med mitt liv så kan jag åtminstone se till att bli bäst på det jag gör nu och då tror jag en mentor vore en bra hjälp för att komma någon vart.