Att lyckas

Nu är lillkillen nästan två veckor gammal och jag lever i en bebisbubbla. När vi först kom hem från BB mådde jag bra. Det gjorde visserligen ont där doktorn hade skurit och sytt men inget som inte kunde hanteras med värktabletter. Full av energi tog jag (förutom allt pyssel med lillkillen) långpromenader, tog itu med trädgårdsprojekten, osv. Det höll i nästan tre dagar. Sedan började jag frysa. Jag frös så jag skakade och ganska snart konstaterades att jag hade feber. Det blev dags att inta sängläge.

Problemet när man har en liten bebis och är sjuk är ju att man inte får möjligheten att vila. För den där lilla varelsen är ju fullständigt beroende av mig för att få mat. Och har man dessutom en treåring som inte annat vill än att få gosa med sin lillebror, vara med mamma eller leka jordbävning ja då blir man ganska stressad där man ligger.

Nåja, febern försvann så småningom och likaså smärtan i operationssåret. Härligt, tänkte jag och minskade snabbt ner den höga dosen med värktabletter till nästan noll.

Abstinens! Dånande huvudvärk och nya frysattacker tills jag insåg att jag var tvungen att avgifta mig lite lagom långsamt.

Jag tar det lite lugnare nu. Äter fortfarande en värktablett om dagen, bryr mig inte så mycket om att det är stökigt hemma, vilar, myser med lillkillen, prioriterar sådant som jag tycker är roligt. Lite så som man borde leva oftare helt enkelt.

På en vecka kan livet förändras fullständigt… Är världens lyckligaste nu (trots att det fortfarande gör ont både här och där, vi människor borde vara smartare konstruerade… )

Vår lillkille

Hördu bebis. Ska du inte ta och komma ut någon gång?

Igår var vi på biblioteket och på en av hyllorna hittar jag boken “Gården på fjället”. Började bläddra och blev helt fast. Boken handlar om familjen Eriksson som i generationer har bott på Lillhärjåbygget i Härjedalen. Ett fjälljordbruk i väglöst land.

Jag tänker inte skriva mer om det nu utan uppmanar till läsning. Otroligt fascinerande!

Idag höll jag på att göra något dumt. Riktigt dumt.  Jag pratade med en kompis och f.d. kollega som tog över efter att jag hade disputerat kort sagt hon ska fortsätta att forska med liknande saker som jag höll på med.  Hon sa att hon tyckte det var jättetråkigt och inte ville fortsätta utan istället flytta till sin pojkvän som bor utomlands och söka jobb där. Dessutom tänkte hon flytta dit innan hon fått något jobb på plats.

Vad säger jag då? Ska du inte ta din licentiatexamen först?  Precis det som alla på institutionen säger till henne. Precis det som alla sagt till mig i alla år när jag höll på med något som jag avskydde och tyckte var supertråkigt.

Som tur är inser jag snabbt vad det är jag har sagt och jag ber om ursäkt och peppar henne istället. Säger att jag tycker att hon ändå gör rätt för hon följer sina känslor. Att det finns fler sätt att vara framgångsrik på än att doktorera. Hon skulle hellre vilja jobba med något annat, hon har till och med en aning om vad. Hon vet att hon mår inte bra där hon är nu.

I slutändan blev det ett befriande samtal och min kompis blev väldigt glad över det jag hade sagt.

En riktigt trevlig helg önskar jag alla. Själv hoppas jag få tillbringa den på förlossningen, men bebisen verkar ju inte ha någon brådska med att komma ut så det händer nog inget spännande på den fronten…

Morgonens inlägg får bli en hyllning till min kusin. Det börjar närma sig vårbalstid i Uppsala. (Jag blir inte nostalgisk alls eftersom jag under alla mina år i Uppsala inte gick på en ENDA vårbal. Så kan det gå när man har “fel” kompisar.)

I allafall så var min favoritkusin ny i studentstan förra året och självklart ville hon gå på vårbalen.  Att hon inte hade någon att gå med såg hon inte som ett problem alls. “Jag träffar säkert några jag kan umgås med där”, sa hon till sin förvånade och imponerade storkusin.

Underbar inställning. Och dessutom hade hon jättekul!

Månadens något ansträngda likvida tillstånd har tvingat fram ett nytt sätt att tänka runt det dagliga brödet. Vi har varit ganska duktiga på att köpa på oss diverse olika livsmedel och så står sen mängder av halvöppna förpackningar i skafferiet. Vissa saker som står där förstår jag ärligt talat inte hur de kommit dit. Jag skyller inköpet helt och hållet på C.

I alla fall så inventerades skafferiet häromdagen och vi hittade spännande saker som:

• Bulgur
• Mograbbiah (?)
• sojabönor (den är jag helt oskyldig till)
• Krossade och hela tomater
• Sesamolja
• Bönmix (huuu)
• Risoni

Och en mängd andra saker förstås. Den intressanta frågan är förstås: vad gör man av allt detta? Jo man kollar på paketets baksida och ser vad tillverkaren själv föreslår för käckt recept. På bulgurpaketen finns både en riktigt god räksås och en jättegod gulaschgryta.  Räkor är dyrt men gulaschgrytan var i princip gratis att laga.

Familjemedlemmarna över 1 meter var jättenöjda medan den lille (han som skriker högst) sa: uff. Äckligt.

Hur får man barn att äta grönsaker? Det värsta är att jag själv inte åt grönsaker frivilligt förrän jag var typ 20. Han har säkert ärvt mig…

…eller borde jag hellre ha tagit två matskedar ricinolja och en starköl? Fick det tipset för igångsättning av förlossning av en parkbänkstant i lördags när jag tog en kort vilopaus på en av stadens parkbänkar.

Jag borde såklart sova men det är omöjligt. Min kropp är inte längre stor nog att inhysa två individer. Det känns som om magen ska sprängas, ryggen brytas av, högerarmen ska domna bort för att så småningom ramla av. Och själv förvandlas jag till en igelkott med alla taggar utåt.

Igelkotten borde verkligen sova nu. Men igelkotten är alldeles för pigg.

Suck.

Igår eftermiddag bestämde jag mig för att ta över känslan av handlingsförlamning som lamslagit oss efter att ha gått tre dagar över tiden. Vad kan då vara bättre än att åka till garnaffären och shoppa fina garner att virka något av?

Beslutet visade sig vara helt rätt. Det var JÄTTEKUL att virka igen. Ända tills en obehaglig stickande känsla spred sig i högerarmen. Virkning utlöser alltså det sk karpaltunnelsyndromet som man lätt kan drabbas av när man är gravid och har svullna fingrar.  Så var det med den idén alltså. Suck. Så här långt kom jag i alla fall.  Det ska bli en snuttetrasa.

Vi har blivit handlingsförlamade i väntan på bebisen. Hur tar man sig ur detta tillstånd egentligen? Vi kan inte ens hetsa upp oss över deklarationen eftersom vi deklarerade för tre veckor sedan med tanke på att bebisen kunde komma när som helst…