Att lyckas

Dagis är stängt.

Eller rättare sagt barn vars föräldrar är föräldralediga får inte gå till dagis på NIO veckor under sommaren.  Gissa vem som saknar sina kompisar?

Vissa dagar går jättebra. Igår till exempel. Vi hade en liten kompis på besök och gick och badade. Jätteroligt. Sedan skulle vi till BVC för att väga och mäta pytteliten. Då vill inte A - tre år gammal- längre. Mamma mutar med en chokladboll och vi åker iväg i största frid och lycka.

Men så blir vissa dagar helt fasansfulla. Två barn som vrålar ikapp. Den minsta skriker tills han är eldröd i ansiktet och tappar andan. Den stora vrålar att han vill sätta mamma i fängelse och att hon ska sitta där tills hon fått jättelångt skägg för hon är så tråkig.

Idag ska vi åka till djurparken. Det hoppas jag blir roligt. Men just nu sover den minsta blöjmaffiabossen och den stora tittar på Bolibompa. Just nu är det väldigt lugnt och skönt. Håll tummarna för att resten av dagen blir bra för oss.

Vår treåring A är inte särskilt kaxig när det kommer stora och tuffa killar i femårsåldern utan de lyckas alltid utan protester tränga sig i rutschbanekön. Som tur är han sin lille kompis J.

Häromdagen i lekparken skulle A och J åka just rutschkana. Då kom en storkille och sprang uppför rutschkanan och sa till dem att flytta på sig.

Då säger J: Ha, du har ingen blöja men det har VIIIIIII!

Och storkillen flyttar på sig. (och mamma 10 meter bort jublar inombords!)

Blivande blöjtuffing?

Idag firar jag och C fyraårig bröllopsdag. Det är inte lätt att få till bröllopsdagsfirande med två småttingar, men vi köpte hem bakelser och satt på altanen och fikade och myste en riktigt lång stund (sedan vaknade minstingen och var döarg). Vi har blivit duktiga på att ta tillvara de små stunder som bjuds. Kanske är det därför som vi är så lyckliga tillsammans?

Trevlig midsommar!

Idag kom C hem från jobbet och var nöjd. Jag gjorde en sak annorlunda idag, sa han och lät väldigt stolt. Och vilken skillnad det blev.

Jag är av övertygelsen att man kan lyckas med stora förändringar i sitt liv genom att börja med att göra enkla saker annorlunda. Och det kan vara så enkla saker som att laga en helt ny maträtt eller lyssna på en annan radiokanal än man brukar.

C har inte varit helt övertygad i mina resonemang runt detta, så jag får erkänna att jag kände mig lite extra stolt när han sedan sa att det där med att göra något annorlunda, om än enkla saker är något stort.

Vilken hemsk dag det var igår. Jag förstår inte hur någon på dryga en meter kan hitta på så mycket och vara så trotsig. Värst är nog att man hamnar i en ond cirkel när man bara säger nej, nej, sluta, gör inte så, sluta vara dum, osv osv. Och det är aldrig barnets fel att det blir som det blir. Nej, det är vi vuxna som måste bryta den onda cirkeln.

Som tur var insåg vi detta. Vi plockade fram papper i olika färger, sax och lim och började skapa tavlor. Det var jätteroligt och på en sekund var hela familjen glad.

Det går mycket bättre idag, vi gör allt annorlunda jämfört med igår.

Ett av gårdagens konstverk!

Att vara förälder är att säga NEJ.

Låter inte det skittråkigt?

Och det låter inte bara skittråkigt för det ÄR skittråkigt också att ständigt behöva säga nej, du får inte spruta ut mat genom munnen, nej du får inte leka kraschlekar då vaknar bebisen, nej du får inte kasta leksaker, nej du får inte någon glass nu, osv osv. En treåring har så mycket energi. Kan hitta på så mycket grejer. Vänd ryggen till i en minut och jag lovar, precis vad som helst kan hända.

Jag vill inte vara en ständig nej-sägare. Samtidigt står jag inte ut med kraschlekar när jag försöker amma bebisen, eller att trampa på legobitar (AJ) när jag minst anar det, eller få mina kläder nersprutade med slemmig choklad (dagens kondisbesök).

Ibland låtsas jag som jag inte ser. Man kan inte ta strid jämt. Och alla dessa nej får till slut ingen effekt utan jag blir bara ännu en tjatig mamma.

Suck.

Det har varit kaos hemma idag skulle man kunna säga…

Jag har fortsatt att fundera på fenomenet “projektledare är lyckade människor” vilket verkar vara den smått allmänrådande uppfattningen på mitt jobb. För mig är inte problemet att det är vad många tycker utan att jag rycktes med i de tankegångarna och kände mig så himla misslyckad för att inte JAG hade hunnit bli det.

Tyvärr är det inte första gången som jag har ryckts med i de allmänrådande uppfattningarna hos omgivningen.  Och varje gång så har jag liksom glömt bort att tänka på vad det som alla andra tycker är bra egentligen innebär. Många gånger har det inte alls varit det som jag varit intresserad av.

Jag har aldrig vågat säga till folk  att jag helst av allt skulle vilja skriva hästböcker för barn och ungdomar. Att jag helst av allt skulle vilja försörja mig på det.  Och varför skulle jag vilja skriva just hästböcker? Jo, för att stallen i Sverige (och förmodligen resten av världen) vimlar av framförallt tjejer som älskar hästar, som gör vad som helst för att få vara med hästar och för att få rida. Och för att det i (nästan) alla stall finns några (inklusive ridlärarna) som beter sig så fruktansvärt illa mot de yngre eller de inte så kaxiga tjejerna. Jag skulle vilja skriva Hästboken som ger de där utsatta tjejerna mod.

Igår var jag på jobbet för att visa upp mitt lilla underverk till bebis (ni vet, håva in komplimanger om hur gullig han är ). Det var väldigt trevligt att träffa kollegorna och prata. När jag kom hem tog jag mig i kragen och loggade in på jobbmejlen för första gången på evigheter och läste igenom dem. Inte mycket spännande där inte förutom att mejlläsandet gjorde att jag åter började fundera på det där med karriär och vart jag är på väg.

På min arbetsplats finns de tre tradtionella karriärvägarna: specialist, projektledare eller chef. Jag tycker faktiskt inte att något av det låter särskilt spännande. Däremot så verkar det som om “alla” vill bli projektledare på mitt jobb. Det är liksom “grejen”. Jag måste erkänna att jag ryckts med av detta och också känt att jag borde bli projektledare för att vara någon. Men att vara projektledare som alla andra känns inte heller särskilt kul. Nej, egentligen är det nog så att inget på mitt jobb känns så där särskilt kul.  Och det var ju delvis därför jag startade den här bloggen, för att på något vis reda ut vad jag vill göra med mitt liv. Jag har kommit lite närmare svaret. Kommit på en massa som jag inte vill göra. Och hoppas framförallt på att ett nyligen inlett samarbete kommer att leda någon annanstans!

Gårdagens blogförsök slutade i illvrål (minsting) och jordbävning(tre-åringens favoritlek) kanske går det bättre idag.

Jag har funderat på hur mycket dagens moderna och unga människor tror på skrock. Ända sedan jag har varit liten har jag fått höra att man inte ska lägga nycklar på bordet, gå under stegar, spotta tre gånger när en katt går över gatan, osv och jag har väldigt svårt att inte göra det. Eller ja, jag försöker inte ens att inte göra det. För tänk om…

Samma sak när det gäller göken. Känner ni till “norrgök är sorggök, östergök är tröstergök, södergök är dödergök och västergök är bästergök”? Jag brukar tänka på den ramsan varje gång jag hör göken vilket hittills inte varit särskilt ofta förrän NU,nu när vi flyttat till hus. Söder om huset finns en skogsdunge och där sitter en gök och ropar hela dagarna. Som den lite lätt skrockfulla person jag är så tycker jag det är hemskt! Hur mycket död kommer drabba mig egentligen? Eller behöver jag helt enkelt sluta tänka på det och konstatera att ja nuförtiden finns här bara en skogsdunge och det är den enda som göken har att välja på och därför kommer jag endast kunna höra dödergöken från mitt hus?

:-O

Ett barn lyssnade CD-saga och det andra sov snällt. Äntligen lite bloggtid till mig, tänkte jag och loggade in. Men så vaknade minstingen med ett illvrål och nu sitter han i knät och grymtar och är arg. Blir nog inget mer skrivet nu…