Att lyckas

…för imorgon är det äntligen dags för sommarens “stora” resa. I en veckas tid ska vi vara på Österlen, äta god mat, njuta av ljumma kvällar vid havet, mysa på små caféer, fynda på loppisar, fundera ut en egen teori om Ale stenar, … (Jag återkommer givetvis med rapport om hur idyllisk och perfekt vår semester blev;-))

Men först ska vi hälsa på hos min mormor och morfar och det är där vid Vätterns strand som kanske de två mest efterlängtade personerna i världen kommer att möta oss och skänka fyra örnar ro. Jag snackar givetvis om mina föräldrar, kanske världens bästa och roligaste barnvakter!

…kommer äntligen mamma och pappa hem till Sverige igen. Då är det banne mig min tur att få sitta i knä och bli kramad och lyssnad på. Eller kommer de två platserna på en gång bli upptagna av de där små dvärgarna som bor i mitt hus? Attans också…

Fast då kan jag och C äntligen få lite tid tillsammans. Kanske en promenad, kanske hinna avsluta ett samtal.

Men det här blev förhoppningsvis sista inlägget på ett tag som handlade om småbarnsföräldragnäll. Jag vet inte om det är tröttsamt att läsa om det, men det är i alla fall tröttsamt att vara en gnällig småbarnsförälder!

(…eller ska vi kanske till och med använda ordet hatar?)

När “folk” säger till småbarnsföräldrar: strunta i disken och tvätten. Låt den stå. Den går ingenstans.

Syfte: att få föräldrarna att stressa av.

MEN,

• hur länge kan man låta disken stå innan man inte har något rent porslin kvar att äta på?
• hur länge kan man låta bli att tvätta innan alla kläder, handdukar, lakan, osv är nerkissade, nerkräkta, nerspillda?
• hur länge kan man låta bli att städa innan det är så äckligt att man inte vill vara hemma längre?

Och framförallt: Hur ska man sen orka ta itu med att så småningom få ordning i kaoset skapat enligt ovanstående? Och är inte det ännu jobbigare än om man faktiskt försökte hålla någorlunda ordning från början???

Uppstressade mamman har blivit sig själv igen. Några dagar i de bortresta föräldrarnas hus med roliga utflykter och glada barn var allt som behövdes. Det är helt klart en underskattad sorts semester det där med att låna någon annans bostad. Hemma hos mamma och pappa finns ju allt till och med en välfylld frys som vi kunde gå och plocka i. Och utflyktsmål fanns det mängder av: fantastiskt fika på Taxinge slott (vi var dock inte de enda som lockades av detta), gulliga djur på Tore Källberget, fina lådbilar att köra på Lådbilslandet (treåringen var i extas, vi föräldrar satt och solade oss på en bänk större delen av dagen) och spännande trädgårdar hos antroposoferna i Järna (där för övrigt världens godaste kaffe har druckits).

Stärkta av semestern tömde vi vårt uterum på ved igår. Så snart vi orkat skrubba rent därinne kan vi börja inreda det. Jag vill ha en liten kamin därinne. Tänk så mysigt med kvällar i ett uterum som har en sprakande eld…

Den stora stubben ni ser på bilden är för övrigt inte en stubbe utan en trumma. “Mamma, du måste dansa”, sa treåringen. Han trummade, jag dansade och pappa skrattade.

… börjar semestern kännas lite mer ok. Hemliga semestern som C hade planerat för sina tre älsklingar blev väl inte riktigt vad som var tänkt utan jag kände mig mer stressad än någonsin efteråt. Barnagråt och ett ständigt gnagande dåligt samvete för att vara en dålig mamma är hemskt. Jättehemskt faktiskt.

Så för några kvällar sedan var det dags att utvärdera vart vi var på väg egentligen (bildligt alltså).  Och tänk vad snabbt och bra saker kan lösa sig bara man pratar om dem. Det var bara små förändringar som krävdes för att vi ska få vardagen och barnlogistiken att fungera bättre. Resultat: Gladare föräldrar som i sin tur har lett till gladare barn.

Så är man hemma från den första lilla semesterresan. Några dagar i Arkösund, besök på Kolmården. Man borde vara utvilad istället känner jag mig helt slut efter att i tre dagar jobbat stenhårt med att hålla mina barn mätta, torra och glada.

Jag vill också ha en semester där någon jobbar järnet för att hålla mig glad och nöjd HELA tiden