Att lyckas

Jag har haft det så bra i helgen. En härlig långhelg tillsammans med mina tre små älsklingar (glöm tidigare inlägg, barn och bebisar är precis så gulliga som dom ser ut!) på ön Fjärdlång i Stockholms skärgård.

På Fjärdlång finns mest skog och hav. Ingen privatmark, inga affärer, inga restauranger och nästan inga människor. Däremot finns ett mysigt vandrarhem, massor av kantareller, blåbär, lingon och ÄLGAR.

En av dem ser ni på bilden nedan. Spana till höger om treåringens huvud inne i skogsbrynet.

…skulle jag  gladeligen kunna sälja ungarna. Båda två.

Ni som inte har några, gör en ordentlig konskevensanalys innan ni skaffar några. Låt er inte luras av gulliga bebisar på stan som ler. Eller av små gulliga uppnäsor eller stora, runda, blå ögon inramade av små gulliga ögonfransar. Det är falsk marknadsföring. Jag lovar.

…som igår låg i en kasse vid vår grind? Förgiftningsförsök eller helt enkelt bara en snäll granne?

Finfin sylt blev det i alla fall och en hel burk med romtopf. Det är grejer det i mörka november…

När jag började blogga för sisådär sju-åtta månader sedan så kände jag mig hur misslyckad som helst. Och nu sisådär sju-åtta månader senare så känner jag mig typ världsbäst. Och det intressanta är att inget yttre har förändrats direkt utan det är min inställning som blivit annorlunda. För ett halvår sedan så hade jag säkerligen skrivit ett enormt pretentiöst inlägg om hur jag nått dit. Det skiter jag i nu för sådana inlägg orkar (vill) ändå ingen läsa.

För ett halvår sedan så ville jag ha massor av läsare till min blogg. Det känns inte alls viktigt längre. Bloggen är som den är. Den har ingen särskild inriktning men den har definitivt haft ett syfte och som dessutom uppnåtts; att hjälpa mig må bättre.Säkerligen har alla fina kommentarer jag fått också hjälpt!

Blogga mera!

Igår kom resultatet från vårens lönesamtal. Enligt min chef så har jag toppresterat på allt ändå får jag “bara” 6 % höjning av lönen och dessutom får jag bara betyg 4 (av 5) på hur bra jag har skött mitt arbete under det gångna året. På beteende fick jag däremot högsta betyg.

Kalldusch.

Jag frågade givetvis vad som skulle krävts av mig  för att få högsta betyg på prestation och det blev tyst en lång stund. Till slut sa han att om jag hade fått lite fler komplexa uppgifter så skulle det ha lyft betyget.

“Så om jag tolkar dig rätt”, sa jag, ” så var detta inget jag kunde påverka?”

“Ja, det stämmer”, sa han. “Men det är i princip omöjligt att få högsta betyg på både prestation och beteende”.

Jag sa att jag inte var nöjd med min nya lön. Han sa att det inte gick att få bättre på en lönerevision.

Men vet ni vad som stör mig mest? Jo det är att när jag skrev under anställningskontraktet så anställdes även två andra tjejer som precis som jag var nästan klara med sina doktorsavhandlingar. Vid anställningens start hade jag klarat min doktorsexamen. Dom hade det inte. Vi fick samma lön. Som jag anser var för låg. Och framförallt orättvis eftersom jag ändå hade uppnått det som jag hade lovat under anställningsintervjun.

(Detta telefonsamtal mellan mormor och treåringen har helt fräckt avlyssnats. Däremot är det okänt exakt vad mormor säger)

- Hej Mommo. Vi har varit i gummihus.

- Jaa. Av sten.

- Dom hade källare. Och brunn. Med vatten.

- Man hade hink och snöre.

- Det fanns vild man också. Av sten. Vi sa hej.

- Jaa. Och många våningar.

- Hejdå.

Har ni varit vid Ales stenar? Detta fantastiska stenbygge högt uppe på en kulle vid havet… Är det en solkalender? Eller en gravplats? Eller något annat spännande?

Jag har drömt om att åka dit länge. Och i tankarna så tornar sig stenarna upp mot en dramatisk himmel. Mörka moln, vind som viner och jag står där ensam och ser ut över stenar och hav och en kort kort sekund så får jag någon sorts förnimmelse av vad det någon gång varit där.

I bilen därifrån säger maken att han känner sig lite besviken över besöket. “jag hade liksom tänkt mig att vi skulle ha varit ensamma där”.

Jo, det hade ju jag också. Men så när vi närmade oss stenarna och jag såg alla dessa andra människor på väg dit så tänkte jag att förmodligen var detta en viktig samlingsplats för länge sedan. Och i sådana fall är det ju helt rätt som det är idag: många människor som åter samlas där. Skillnaden är dock att vi inte vet varför vi borde vara där.

Så precis som alla andra (nästan) som varit där så känner jag att nu måste jag skriva en fantasybok och knäcka gåtan. Behöver världen fler fantasyförfattare som skriver om mystiska stensättningar och borgar (Glimminge hus, där var vi också)? Förmodligen inte, men det är kul att fundera!