Jag drabbades av stora tvivlet igår kväll när jag körde hem efter att ha intervjuat en kollega till Boken. Hittills har jag bara hört fanfarer och stora trummor när jag berättat om bokprojektet men igår kändes mottagandet tämligen skeptiskt. Och det jag kände var att det nog inte är riktigt okej att jag som disputerad fysiker drömmer om något annat än DEN STORA KARRIÄREN på Företaget med stort F.
Men nu (just i denna sekund) kom en insikt; det är ju därför Boken behövs!
Eller hur?
Ibland är jag en riktig fegis. Vågar inte så ofta prata om mina idéer eftersom jag är rädd att få dumma kommentarer och att bli nerklankad på. Men efter att ha pratat med min medförfattare till Boken B så har jag bestämt mig för att öva på att bli modigare. Och det var inte så svårt faktiskt. Jag berättade för syrran om bokprojektet och hon blev eld och lågor och kunde direkt komma med ett förslag på en spännande person att intervjua.
Härligt!
…är nog en bra sammanfattning över hur jag känner mig. Man blir trött av att ta hand om två småttingar på dagarna. Samtidigt blir man också fantastiskt glad över att få ha två småttingar.
Roligast just nu är treåringens fantastiska teckningar och målningar. Vilken skaparglädje.
Och minstingen som har lärt sig att vända på sig, som ler och skrattar nästan hela tiden och i nästa stund blir jättearg för att han inte får smaka på vår mat.
Och att jag och C har varit ett par i sex år nu…
Och att bokprojektet går framåt!!!
Och att vi har en så fantastisk trädgård. 
Jag flydde huset igår efter middagen. Och ställde mig bakom gräsklipparen. Men vilket lyft alltså. På med öronskydden, igång med klipparen och sedan sakta meditera sig genom trädgården. Det här ska jag göra oftare, tänkte jag.
Stärkt av gräsklippningen så körde jag ut grenar och annan “skit” till den inofficiella och “ganz verboten” komposten i skogen och plockade upp alla miljarders med äpplen som ramlat ner från trädet.
- Vad duktig jag har varit, sa jag nöjt när jag kom in till kaoset en timme senare.
- Det tycker inte jag, sa C, hade du varit inne med gaphalsarna då hade du varit duktig. Nu har du haft det luuugnt och skönt.
Igår haglade fördomarna på barnavårdscentralen (BVC). Jag och pytteliten var på s.k. föräldragrupp, ett i grunden jättetrevligt arrangemang där nyblivna föräldrar träffas och får bra information från BVC och samtidigt chansen att lära känna varandra. Vår BVC-sköterska verkar vara några år äldre än mig och klassas därför enligt min mening som ung.
De mammor som inte vill/orkar laga egen bebismat kallade hon konsekvent för burkmammor. (Jag = burkmamma)
Sedan fick vi bra informationsmaterial om bebismat att sätta upp på kylskåpsdörren. “Så klarar till och med papporna av att laga mat till barnen”, sa BVC-sköterskan glatt.
“Hemma hos oss är det jag som lagar mat”, morrade den enda närvarande pappan.
“Jo det är klart, så kan det ju också vara”, sa BVC-sköterskan.
Jag önskar att jag hade sagt till henne. Både om uttrycket burkmamma och om det där med matlagningen. 2009 va? Inte på BVC i en av Sveriges största städer i alla fall…