Min man är en riktig man.
Han byter blöjor, är föräldraledig, lagar mat, diskar och tar hand om tvätten.
Jag däremot är ingen riktig kvinna.
För jag vägrar att täta mushål under diskbänken, tömma musfällor, byta glödlampa på bilen och lyfta ut grodor som råkat hamna i källaren.
Det enda kvinnliga jag har gjort är att jaga ut en orm ur huset. Och det är över ett år sen nu. Förmodligen räknas det inte ens längre…
Ibland känner jag mig som en riktig smygare som bloggar anonymt, inte vill säga vad jag heter eller vad jag egentligen gör. I alla fall inte här på bloggen. Jag är nog lite av en smygare annars också. Högpresterar på jobbet samtidigt som jag egentligen drömmer om något helt annat. Två av mina drömmar håller jag på att förverkliga just nu och det är helt och hållet den här bloggens och responsen jag har fått förtjänst (ta åt er nu ni som känner er träffade:-)). Och så min man förstås.
För övrigt håller C och jag på att skriva en projektplan för hur vi ska kunna växla över till något som vi gillar bättre än det vi gör nu. Det tar tid och det svåraste är nog att inse att det inte går att få en förändring på en gång. Å andra sidan är det mycket lättare att ta små små steg än att ta ett enda stort jätteläskigt kliv. Håll tummarna för oss!
Nu är det dags för att verkligen lyckas. För nu måste jag.
I förmiddags ringde min chef. Jag tycker jättebra om honom. Han är verkligen superbra. Men det jobb jag har är så tråkigt. Jag hade ångest varje söndag kväll för att en hel veckas jobb låg framför mig. Jag räknade minuterna till fikarasterna, till lunchen, tills jag skulle få gå hem. Jag gick till och med runt och hoppades att vår lille son skulle bli sjuk så att jag fick vabba.
Jag behöver knappast säga att det inte funkar att ha det så i längden. Att det fullkomligt dränerar en på energi. Och nu har jag sådan ångest över att min föräldraledighet snart (om tre och en halv månad) är slut.
Hur ska jag hitta rätt här i livet? Jag tar emot alla tips.
Kram!
Förra veckan bevittnade en av mammorna till barnen på min sons dagis hur tre fyraåringar sparkade på ett barn på dagisgårde.
Hon ingrep inte.
Hon berättade inte heller något för personalen. “Jag vill inte peka ut någon”, löd hennes motivation när jag uppmanade henne att göra det.
Istället beklagade hon sig för mig hur hemskt det var att behöva bevittna något dyligt.
Nu har jag berättat för personalen. Jag känner mig som en skvallerbytta fast jag vet att har gjort rätt. Det är mycket värre att tiga av rädsla för att de andra föräldrarna ska bli sura på en eller hur?
(Fan alltså, jag fattar inte hur hon bara kunde stå och se på och inte göra något? Hade det varit ett gäng stora tonårskillar då hade jag kanske inte vågat, men fyraåringar?)