Att lyckas

Bloggjubileum har det visst blivit dags för.  1 år som bloggare alltså. Det har hänt en hel del sen dess. En massa bra.

Inte lika bra är att jag börjar jobba igen om en månad. Då är det slut med föräldraledighet. Och det känns hemskt vemodigt.  Det här är min önskelista för tillbakagången till jobbet:

1. Ett gapskratt om dagen, dvs att vi har roliga diskussioner på fikarasten.
2. Att det börjat några glada, pigga personer på min avdelning.
3. Att jag får slösurfa lite då och då.
4. Att jag inte sitter och kollar på klockan hela dagarna.
5. Att jag inte blir kvävd av en pärm (det finns obeskrivbart många sådana på mitt jobb̷
6. Att min chef faktiskt fattade vad jag menade när jag sa att jag ville ha mer ansvar och roliga arbetsuppgifter.
7. Att jag inte får ångest varje söndag eftermiddag över att en ny arbetsvecka ska börja.
8. Att jag inte behöver vara inblandad i något projekt med SP mot F3.

Och sist (fast det törs jag knappt skriva här med tanke på vad det är för bok jag skriver): att vi får kundbesök av några dryga (defaultläget) tyskar som jag kan få presentera mig som Dr Ö för och som då “måste” kalla mig för Frau Doktor.

Jag har liksom något ouppklarat med tyskar…

Jag är sjuk idag. Orkeslös och eländig med en ond hals. C är hemma för att ta hand om sina tre A:n (den lilla, den stora och den jättestora). Jag är verkligen toktrött och tyvärr är det inte bara små virusars fel utan tillbakagången till jobbet, en närståendes sjukdom som aldrig verkar gå över, osv gör sitt också. Dessutom snöar det vansinniga mängder…

Det är några som frågat om vad det är jag skriver. Jag skriver inte ensam utan med denna där. Och om vad, ja vi tar det en annan dag när inte lillen är så arg.

Ha det bäst!

Vad tycker ni, är det okej att använda internet på jobbet? Och med det menar jag några minuters slösurf då och då när man kanske kollar nyheter, någon favoritblogg, sportresultat, väderprognos, någon webshop man gillar.

Japp så är det. Vi tar dagens hämtning på dagis som exempel. Undertecknad är föräldraledig och likaså en annan pappa vars barn går på min äldstas dagis.

Jag har med mig min bebis när jag hämtar. Jag måste gå in i dagisrummet, klä på mig skoskydd, hämta mitt stora barn, leta igenom alla torkskåp efter hans kläder och sedan klä på honom. Under tiden sitter min lilla bebis och gnäller och är mycket missnöjd på golvet. Inget konstigt med det.

Nu kommer den föräldralediga pappan. Hans minsta barn ligger och sover i sin vagn. Han behöver bara berätta det för personalen så går dom och hämtar hans stora kille. Inte ska han behöva lämna barnvagnen inte. När pojken är hämtad vaknar den lille och pappan lyfter upp honom.  “Oj oj oj, så ledsen. Då ska vi såklart hjälpa dig att leta fram din stora killes kläder OCH klä på honom.” Säger personalen.
Och undertecknad står häpen bredvid och ser på och tänker att maken kommer få det betydligt lättare än mig när han är föräldraledig. För att han råkar vara man.

Vi har börjat skriva på riktigt nu. Och det är jättekul  (och just nu läser C och är jätteimponerad!!!). Därför är det här en bra dag.

Jag bröt ihop på BVC idag. För att minstingen vägrar äta annat än bröstmjölk, för att stora killen kraschar med bilar hela dagarna, för att vårt hus svämmar över av leksaker (särskilt sådan där billiga skitleksaker av plast som bara går sönder och som vi helst inte vill att NÅGON ska köpa till barnen), för att jag snart ska börja jobba och att det känns ungefär lika lockande som att hamna i fängelse, för att minstingen ägnar större delen av kvällarna åt att gnälla, för att osv osv osv… Därför är det här en dålig dag.

BVC-tanten undrade om jag var utbränd. Jag vet inte. Måste man verkligen ha den stämpeln? Räcker det inte med att behöva få bryta ihop lite då och då, prata om det och sedan bli gladare igen? Hur som helst så stör mig verkligen det annalkande jobbandet och samtidigt så håller jag på att bli galen på ungarna ibland. Vad gör man då?

Idag har jag och C varit på restaurang. Själva!

Och vi satt allra längst in i lokalen. I soffan. Bredvid varandra. Och kramades. Och pussades. Och det var alldeles alldeles underbart och nu känns det som livet har startat på nytt igen.

C (ni vet han som jag har barnen ihop med) har burit upp en låda ur källaren som vi ska gå igenom. Den är inte ens halvfull men ändå laddad med ångest. Vad gör man med:

• En gammal high schooljacka från sitt år som utbytesstudent (full av minnen)
• ett kaninkoppel
•  julklappsetiketter
• skitgammal skidvalla
• några fula glaslyktor att hänga i träden
• presentkartonger till vinflaskor

En gammal almanacka från 2007 har redan åkt på sopen. Kanske borde resten hamna där också? Men jag har ångest över den där jackan. Spara eller inte spara…Fast jag kommer ju aldrig mer att använda den…

Hjälp!!!!

Dags att väcka bloggen ur midvintersömnen. Snart närmar sig min ettårsdag som bloggare och det om något är värt att fira. Men mer om det den dagen.

Julen har varit både bra och dålig. Och imorgon är det vardag igen. C ska jobba, treåring till dagis. Jag både vill och inte vill ha vardag. Vill inte för att jag vill fortsätta ha det lugnt och mysa. Vill för att det är svårt att ta det lugnt och mysa med en vild treåring och en periodvis skittjurig bebis i huset. Och med C och treåring ur huset så blir det lugnt ibland i alla fall.

Minstingen har nu flyttat ut ur vårt sovrum och fått eget rum. Vi måste vara beredda på att han sover dåligt, sa jag första kvällen när vi gick och la oss. Han känner sig säkert inte trygg i sitt nya rum.

Facit: Minstingen somnade kl 20 och sov till kl 2. Vaknade och fick mat av sin mamma. Somnade om och sov till kl 7.
Mamman vaknade halv två och undrade om bebisen levde fortfarande. Väckte pappan och tvingade honom att gå och se efter (mamman hade läst en läskig bok på dagen och var mörkrädd och vågade inte gå själv). Matade bebisen vid tvåtiden och låg sedan vaken till klockan fyra.
Pappan drömde mardrömmar hela natten om bebisar som försvunnit från sina föräldrar.

Ni kan ju gissa vem som var utvilad nästa dag…

Lite trist är att jag inte känner någon nyårsglädje i år. Jag har liksom fastnat i tankarna om att jag ska börja jobba igen om två månader. En plan om hur jag ska växla bana växer dock så sakta fram hos mig. Jag borde tänka mer på det än på det som är negativt.

God fortsättning på det nya året önskar jag alla läsare.

Kram från mig!