Att lyckas

Hemma hos bästa dagiskompisen finns väldigt fina möbler. Och fint porslin som man förmodligen får skäll för om man råkar ha sönder. Bästa dagiskompisens mamma ber om ursäkt för att det är lite stökigt. Imorgon kommer städhjälpen, säger hon. Hon är också lite upprörd över att deras barnflicka har flyttat. Nu måste hon hitta en ny. Ja man behöver verkligen en barnflicka när ens man är chef över 3000 personer och inte ens kan ”vabba”. Ja han tjänar ju så mycket att det blir enormt ekonomiskt bortfall ifall han skulle vara föräldraledig. Och dessutom kan han inte vara borta från jobbet. Inte utan månader av planering. 

Vi brukar hjälpas åt, säger jag och känner hur orden liksom upplöses i tomma intet av  alla fina möbler.

Fast hemma igen känns det bättre. Vet inte om jag är så sugen på att byta mitt icke-perfekta hem mot hennes dyra. Vi gör ju liksom det här tillsammans min man och jag, det här med familjen och livet.

Jag äter en chokladpralin och gråter. För jag blir alldeles trött och stressad av en niomånaders som vrålar och vrålar för att han är trött men inte kan sova. Han har fått snutta, han har blivit buren, jag har sjungit och allt annat. Inget har hjälpt. Istället blir han arg och skriker. Och stressnivån i kroppen blir helt vansinnigt hög. Man klarar inte bebisskrik hur länge som helst.

Därför äter jag nu upp den sista chokladbiten som fanns i C’s chokladask. Den som han fick i söndags av mig. Det är inte alls snällt av mig att göra så, men just nu känns det som enda sättet som jag kan bli lite gladare på.

…och sen är min föräldraledighet slut. Det känns SKITJOBBIGT. Men det finns positiva saker också. Till exempel att man får gå på toan själv, man får äta lunch i lugn och ro, man får riktiga kafferaster, man träffar lite mer folk än nu.

Just nu dricker jag kaffe ur min nya och fina muminmugg som min fina man har gett mig. Jag ska alldeles strax skriva på Das Buch.  Har gjort en spännande intervju som gett massa ny input till projektet. DET är en bra start på veckan det!

(Och jag ska göra mitt bästa för att inte oroa mig för jobbstarten. Det är faktiskt två veckor dit̷

Idag hittar jag en hemsida där muminmuggar säljs. De vanliga såklart, de där man kan köpa på typ Cervera. Och så fanns det avdelningen vintage och där hittade jag några av mina egna muggar som säljs för ( i mitt tycke) vansinniga priser. Se på muggarna på bilden och fundera på vad ni skulle betala för dem. Sen kan ni kolla muminmuggar.se och fundera om det är värt det. Själv gillar jag mumin och hans vänner, fast kanske inte riktigt SÅ mycket….

…och inte vilket äpple som helst utan så handplockat och noga utvalt och närproducerat och obesprutat som det kan bli. Dessutom är det det sista den här säsongen. Med andra ord: vi var självförsörjande på äpplen från augusti till 3 februari.
Det tycker jag är riktigt riktigt häftigt. (Jag ser dock inte fram emot att börja köpa tråkäpplen från ICA̷

Dagissamtalet gick bra. Och personalen presenterade hur dom jobbade med stora A. Hur dom gjorde för att han skulle få mer förtroende för dem och även umgås med dom “onda” under kontrollerade och trygga former. Allt lät jättebra och anledningen till att det nu finns en handlingsplan är för att jag och C varit på personalen som hökar i flera veckors tid. Vi har inte nöjt oss med svaren: Vi jobbar på det, Nej vi har inte sett något sådant, osv osv. Uppföljningsmöte om några veckor….

Jag är fortfarande sjul. Förkyld och eländig. Ska lägga minstingen för hans skönhetssömn och sedan ska jag dricka kaffe och njuta av makens fantastiska bröd. Han har blivit värsta bakarsnobben. Inte mig emot!

och så slår virusarna till IGEN!!! Jag skulle helst vilja kalla hem C men just nu är han tokstressad för sitt jobb så jag ska försöka vänta och hoppas att jag piggnar till.

Idag väntar samtal på dagis. Äldsta killen trivs inte och pratar ständigt om dom “dumma som slår dom andra barnen och säger dumma saker” och personalen säger “men vi har inte sett nååååågonting”.  Örnmammor tillåter inte sådant.