Att lyckas

Jag har bestämt mig. Jag lägger ner den här bloggen nu. Vi har nämligen vuxit ifrån varandra. Jag har inget mer att tillföra den och inte heller tillför den något i mitt liv just nu. Det låter hårt, särskilt som den här bloggen faktiskt har förändrat mitt liv på många plan. Men det är som med relationer, man ska vara tillsammans så länge man får ut något av den andre, sedan är det bäst att gå. Ja, det där lät ju ganska dramatiskt men ni förstår säkert vad jag menar.

Det jag kommer sakna är kommentarerna från er som brukar läsa mig. :-(  Men jag kommer i alla fall att fortsätta läsa er.
När jag startade den här bloggen valde jag att vara anonym. Jag trodde nog att jag en dag skulle berätta vem jag är men det kommer jag inte att göra. Å andra sidan så har jag ju redan berättat vem jag är egentligen. Det där andra, typ namn, ålder, bostadsort osv säger ju faktiskt inte särskilt mycket om en…

En stor kram till er alla. Jag hör av mig!

Försöker man skriva den perfekta texten så blir den med största sannolikhet vedervärdig och kräkframkallande.

Jag gjorde en liten inre glädjedans idag när jag hade insett det. Det här med att sitta i kontorslandskap är lite hämmande på något vis.

Kram!

Första jobbdagen avklarad.

Är jag full av entusiasm och energi inför framtida stordåd på kontoret?

Näe.

Är det här mitt extraknäck tills jag växlat över till min andra bana?

Alla gånger!!!

Var bebisen överlycklig när jag kom hem igen?

Japp. Han har ju fortfarande inte insett vitsen med att äta vanlig mat. (suck)

Kommer jag att överleva att vara tillbaka på jobbet?

Antagligen, insikt nummer två hjälper liksom till…

 Jag har blivit helt besatt av att rimma
så besatt att min man nästan börjat svimma
för han vill inte ha fler sms
med flera ääääh vad f-n nu kom jag inte på något.

Men så här skoj har jag det för tillfället. Pigga upp dagen, skicka bara sms på rim! Läs och låt dig inspireras!

Vi är tjuriga nu som då
och slurk vill vi inte få.
Liten kille är så trött
men vägrar somna sött.

Och jag är slut
av allt detta tjut
Klockan är mer än fem
dags för dig att komma hem

Mycket gnäll
det är ikväll
Jag är så trött på tjut
och önskar att hosta och feber ska ta slut
Och var är du
just i detta nu?

Kanske vill du ha en kyss
Och lite nattligt hyss
Kom till mig
och låt mig gosa dig!

Gissa vem som vaknade sekunden efter att det smset hade skrivits???

Gårdagen hade alla förutsättningar att bli riktigt lyckad och mysig. Dagen innan hade vi varit i Uppsala och träffat kompisar och nu skulle vi ha en mysig dag hemma. Bara vi. C och treåringen skulle köpa julgran. Och sedan skulle vi baka julkakor.

Men så blev det kaos. Bebisen ville inte sova förmiddag. Jag tokledsnade på att han bara gnällde och att han vägrar att äta annat än bröstmjölk. Jag blev ännu surare över att det var stökigt hemma och att det var grått och trist ute osv osv. Och sen började det krypa otäckt i ben och armar…

Ni inser säkert att problemet inte var ovannämnda utan något annat dvs att jag imorgon ska träffa min chef och prata om återkomsten till arbetslivet efter min mammaledighet.

Så nu har jag skrivit en grovplanering på hur jag ska kunna växla över till något annat. Välja en annan yrkeskarriär.

Till chefen säger jag att jag ska jobba deltid för det har jag som småbarnsförälder rätt till.

När grovplaneringen var skriven så hade alla krypningar i benen försvunnit. Och inte längre störde jag mig på att det var stökigt hemma.  Fast bebisen ska däremot inte få komma undan den där matvägran längre. Det funkar INTE i längden.

Jag är fortfarande lätt euforisk efter helgens framgång på julmarknaden. Inte hade jag kunnat föreställa mig att så många skulle gilla det som JAG hade gjort och att så många ville köpa av mig.

Och nu kommer så klart funderingarna, ska jag fortsätta? Ska jag skapa det där lilla hobbyföretaget jag drömt om? Ordna kurser? Ha en liten webbshop? (Jag har faktiskt redan skickat iväg en mailförfrågan om friluftsmuseet vill vara återförsäljare för mina produkter)

Ni som vet, är det svårt att driva företag i liten skala? Tycker ni jag ska satsa? Det kommer aldrig (eller ja man vet ju aldrig) bli tal om huvudsaklig försörjning men att göra det bara för att det är kul är väl inte fel?

Jag känner mig fortfarande typ oövervinnerlig så det är kanske bäst att smida medan järnet är varmt (för att vara lite klyschig) ?

Ibland känner jag mig som en riktig smygare som bloggar anonymt, inte vill säga vad jag heter eller vad jag egentligen gör. I alla fall inte här på bloggen. Jag är nog lite av en smygare annars också. Högpresterar på jobbet samtidigt som jag egentligen drömmer om något helt annat. Två av mina drömmar håller jag på att förverkliga just nu och det är helt och hållet den här bloggens och responsen jag har fått förtjänst (ta åt er nu ni som känner er träffade:-)). Och så min man förstås.

För övrigt håller C och jag på att skriva en projektplan för hur vi ska kunna växla över till något som vi gillar bättre än det vi gör nu. Det tar tid och det svåraste är nog att inse att det inte går att få en förändring på en gång. Å andra sidan är det mycket lättare att ta små små steg än att ta ett enda stort jätteläskigt kliv. Håll tummarna för oss!

Ibland är jag en riktig fegis. Vågar inte så ofta prata om mina idéer eftersom jag är rädd att få dumma kommentarer och att bli nerklankad på. Men efter att ha pratat med min medförfattare till Boken B så har jag bestämt mig för att öva på att bli modigare. Och det var inte så svårt faktiskt. Jag berättade för syrran om bokprojektet och hon blev eld och lågor och kunde direkt komma med ett förslag på en spännande person att intervjua.

Härligt!

Jag flydde huset igår efter middagen. Och ställde mig bakom gräsklipparen. Men vilket lyft alltså. På med öronskydden, igång med klipparen och sedan sakta meditera sig genom trädgården. Det här ska jag göra oftare, tänkte jag.

Stärkt av gräsklippningen så körde jag ut grenar och annan “skit” till den inofficiella och “ganz verboten” komposten i skogen och plockade upp alla miljarders med äpplen som ramlat ner från trädet.

- Vad duktig jag har varit, sa jag nöjt när jag kom in till kaoset en timme senare.
- Det tycker inte jag, sa C, hade du varit inne med gaphalsarna då hade du varit duktig. Nu har du haft det luuugnt och skönt.

Vår treåring A är inte särskilt kaxig när det kommer stora och tuffa killar i femårsåldern utan de lyckas alltid utan protester tränga sig i rutschbanekön. Som tur är han sin lille kompis J.

Häromdagen i lekparken skulle A och J åka just rutschkana. Då kom en storkille och sprang uppför rutschkanan och sa till dem att flytta på sig.

Då säger J: Ha, du har ingen blöja men det har VIIIIIII!

Och storkillen flyttar på sig. (och mamma 10 meter bort jublar inombords!)

Blivande blöjtuffing?