Att lyckas

Är det inte konstigt att min chef säger att jag har enorm utvecklingspotential och att han tror att jag skulle bli en alldeles utmärkt projektledare och så sätter han avdelningens allra tråkigaste jobb till mig? Jag fattar det inte.

Men värst av allt är nog att jag gråter varje morgon på väg till jobbet. Och så sitter jag vid mitt skrivbord och smusslar med mitt anteckningsblock. Försöker skriva på ett gästbloggsinlägg som jag visst har fått för mig att det måste vara perfekt. Försöker fundera ut roliga kreativa idéer. Fast för det mesta slutar det bara att jag börjar hosta av alla dammiga pärmar (bildligt alltså, det är faktiskt ganska rent hos os ).

Vilken gnällis jag är! Hur svårt kan det vara egentligen att ändra på det som man är missnöjd med?

Jag äter en chokladpralin och gråter. För jag blir alldeles trött och stressad av en niomånaders som vrålar och vrålar för att han är trött men inte kan sova. Han har fått snutta, han har blivit buren, jag har sjungit och allt annat. Inget har hjälpt. Istället blir han arg och skriker. Och stressnivån i kroppen blir helt vansinnigt hög. Man klarar inte bebisskrik hur länge som helst.

Därför äter jag nu upp den sista chokladbiten som fanns i C’s chokladask. Den som han fick i söndags av mig. Det är inte alls snällt av mig att göra så, men just nu känns det som enda sättet som jag kan bli lite gladare på.

Idag ringde jag facket och pratade med ansvarig för karriärcoacherna. Hon tackade för informationen och tyckte att det här var mycket allvarligt. Lovade att ta itu med det efter sitt långa jullov som börjar i morgon. Hon erbjöd mig också möjligheten att få prata med en annan coach. Det erbjudandet lär jag väl knappast anta.

Nästa steg är att maila till karriärcoachen och tala om vad jag tyckte om hennes s.k. coachning. Jag har lovat kvinnan på facket en kopia på mailet så att hon har något mer konkret att gå efter.

Kan det vara så att det gått mode i coacher? Är det för lätt att utbilda sig till det? Kan vem som helst bli och kalla sig coach?

Jag är fortfarande irriterad. Trodde liksom mer av Sveriges Ingenjörer..Men det känns bra att göra något konstruktivt av ilskan så att inte någon får sig en ordentlig knäck av den här coachen.

Mitt fackförbund, sveriges ingenjörer erbjöd nyligen sina medlemmar tre samtal med en karriärcoach. En jättefin förmån egentligen om det nu hade varit en bra sådan. Men var i h-e fick de tag på det stolpskott jag pratat med? Jag säger inget mer utan låter några citat ur våra konversationer tala för sig själva. Jag är riktigt förbannad. Och det ska beställaren på SI få veta också.

coach: Men vad är det du skulle vilja jobba med?
jag: Jag vet inte riktigt, men jag vill bort från min nuvarande bransch. Jag vill inte jobba alls med det jag har utbildat mig till.
coach: Jaha, och vem tror du skulle vilja anställa dig då?

coach: Jag låter som en skolfröken. Men du inbjuder till det.

coach: Det låter som din man skulle behöva lite egen-tid.

coach: Du borde komma ut och träffa folk. Låta dig inspireras och få igång din kreativitet.

(jajamen där fick hon till det, någon som minns min julmarknad)

coach: Vad har du för månadslön?
jag: 34 000.
coach: Ja det var ju inte mycket.

(????)

coach: Ditt CV är verkligen inte bra. Det där måste du skriva om.
jag: Jaså, jag har faktiskt blivit erbjuden fem jobb med just det där CV:et.

coach: Jag tycker ni ska skaffa barnvakt. Har ni inga bekanta med tonårsbarn så att ni kan gå på bio eller så ibland.
jag: Jag vill faktiskt inte lämna min bebis till en tonåring eller någon annan som vi inte känner. Och dessutom så vill han inte äta något annat än bröstmjölk det är svårt att lösa då.
coach: ja ni skulle verkligen behöva egentid tillsammans du och din man. Ert äktenskap kommer inte att hålla annars.

(???)

coach: Jag försöker få er vardag att fungera. Komma med bra och konstruktiva förslag.
jag: men jag tycker att vår vardag fungerar ganska bra.

coach: Ja som småbarnsföräldrar så är man ungefär som utan hjärna.

Jag vet att det är lösryckta citat men samtalet var hemskt. Hon lyssnade inte. Hon förutsatte att vårt liv var kaos. Om hon hade lyssnat på mig så hade hon förstått att jag och C får vår vardag att fungera ganska bra. Att vi lyssnar på varandra, hjälper varandra, är jämställda.

Och vad som också upprör mig var att hon när hon hörde om min civilingenjörs och doktorand-bakgrund så ansåg hon inte att man kunde göra något annat.

Fy Fan.