Att lyckas

Vi firar år älsklingsdinosaurie idag som fyller hela 38 år. Älgfilé, hasselbackspotatis och kantarellsås. Mums.

Han har fått fina presenter: piratlego från sin äldsta son (”pappa jag kan hjälpa dig att leka med det”), ett fotavtryck i gips från sin yngsta son (jaja det är jag som har tillverkat det), presentkort på en shoppingtur med världens bästa personliga shoppare (dvs jag) och så en krukväxt med någon sorts mystisk medelhavsväxt till medelhavsträdgården som visst ska anläggas här i sommar (den som lever får se).  Men mest av allt hoppas jag på de där två trisslotterna som ligger oskrapade i köket…

Jag äter en chokladpralin och gråter. För jag blir alldeles trött och stressad av en niomånaders som vrålar och vrålar för att han är trött men inte kan sova. Han har fått snutta, han har blivit buren, jag har sjungit och allt annat. Inget har hjälpt. Istället blir han arg och skriker. Och stressnivån i kroppen blir helt vansinnigt hög. Man klarar inte bebisskrik hur länge som helst.

Därför äter jag nu upp den sista chokladbiten som fanns i C’s chokladask. Den som han fick i söndags av mig. Det är inte alls snällt av mig att göra så, men just nu känns det som enda sättet som jag kan bli lite gladare på.

…och sen är min föräldraledighet slut. Det känns SKITJOBBIGT. Men det finns positiva saker också. Till exempel att man får gå på toan själv, man får äta lunch i lugn och ro, man får riktiga kafferaster, man träffar lite mer folk än nu.

Just nu dricker jag kaffe ur min nya och fina muminmugg som min fina man har gett mig. Jag ska alldeles strax skriva på Das Buch.  Har gjort en spännande intervju som gett massa ny input till projektet. DET är en bra start på veckan det!

(Och jag ska göra mitt bästa för att inte oroa mig för jobbstarten. Det är faktiskt två veckor dit̷

Dagissamtalet gick bra. Och personalen presenterade hur dom jobbade med stora A. Hur dom gjorde för att han skulle få mer förtroende för dem och även umgås med dom “onda” under kontrollerade och trygga former. Allt lät jättebra och anledningen till att det nu finns en handlingsplan är för att jag och C varit på personalen som hökar i flera veckors tid. Vi har inte nöjt oss med svaren: Vi jobbar på det, Nej vi har inte sett något sådant, osv osv. Uppföljningsmöte om några veckor….

Jag är fortfarande sjul. Förkyld och eländig. Ska lägga minstingen för hans skönhetssömn och sedan ska jag dricka kaffe och njuta av makens fantastiska bröd. Han har blivit värsta bakarsnobben. Inte mig emot!

och så slår virusarna till IGEN!!! Jag skulle helst vilja kalla hem C men just nu är han tokstressad för sitt jobb så jag ska försöka vänta och hoppas att jag piggnar till.

Idag väntar samtal på dagis. Äldsta killen trivs inte och pratar ständigt om dom “dumma som slår dom andra barnen och säger dumma saker” och personalen säger “men vi har inte sett nååååågonting”.  Örnmammor tillåter inte sådant.

Japp så är det. Vi tar dagens hämtning på dagis som exempel. Undertecknad är föräldraledig och likaså en annan pappa vars barn går på min äldstas dagis.

Jag har med mig min bebis när jag hämtar. Jag måste gå in i dagisrummet, klä på mig skoskydd, hämta mitt stora barn, leta igenom alla torkskåp efter hans kläder och sedan klä på honom. Under tiden sitter min lilla bebis och gnäller och är mycket missnöjd på golvet. Inget konstigt med det.

Nu kommer den föräldralediga pappan. Hans minsta barn ligger och sover i sin vagn. Han behöver bara berätta det för personalen så går dom och hämtar hans stora kille. Inte ska han behöva lämna barnvagnen inte. När pojken är hämtad vaknar den lille och pappan lyfter upp honom.  “Oj oj oj, så ledsen. Då ska vi såklart hjälpa dig att leta fram din stora killes kläder OCH klä på honom.” Säger personalen.
Och undertecknad står häpen bredvid och ser på och tänker att maken kommer få det betydligt lättare än mig när han är föräldraledig. För att han råkar vara man.

Vi har börjat skriva på riktigt nu. Och det är jättekul  (och just nu läser C och är jätteimponerad!!!). Därför är det här en bra dag.

Jag bröt ihop på BVC idag. För att minstingen vägrar äta annat än bröstmjölk, för att stora killen kraschar med bilar hela dagarna, för att vårt hus svämmar över av leksaker (särskilt sådan där billiga skitleksaker av plast som bara går sönder och som vi helst inte vill att NÅGON ska köpa till barnen), för att jag snart ska börja jobba och att det känns ungefär lika lockande som att hamna i fängelse, för att minstingen ägnar större delen av kvällarna åt att gnälla, för att osv osv osv… Därför är det här en dålig dag.

BVC-tanten undrade om jag var utbränd. Jag vet inte. Måste man verkligen ha den stämpeln? Räcker det inte med att behöva få bryta ihop lite då och då, prata om det och sedan bli gladare igen? Hur som helst så stör mig verkligen det annalkande jobbandet och samtidigt så håller jag på att bli galen på ungarna ibland. Vad gör man då?

Dags att väcka bloggen ur midvintersömnen. Snart närmar sig min ettårsdag som bloggare och det om något är värt att fira. Men mer om det den dagen.

Julen har varit både bra och dålig. Och imorgon är det vardag igen. C ska jobba, treåring till dagis. Jag både vill och inte vill ha vardag. Vill inte för att jag vill fortsätta ha det lugnt och mysa. Vill för att det är svårt att ta det lugnt och mysa med en vild treåring och en periodvis skittjurig bebis i huset. Och med C och treåring ur huset så blir det lugnt ibland i alla fall.

Minstingen har nu flyttat ut ur vårt sovrum och fått eget rum. Vi måste vara beredda på att han sover dåligt, sa jag första kvällen när vi gick och la oss. Han känner sig säkert inte trygg i sitt nya rum.

Facit: Minstingen somnade kl 20 och sov till kl 2. Vaknade och fick mat av sin mamma. Somnade om och sov till kl 7.
Mamman vaknade halv två och undrade om bebisen levde fortfarande. Väckte pappan och tvingade honom att gå och se efter (mamman hade läst en läskig bok på dagen och var mörkrädd och vågade inte gå själv). Matade bebisen vid tvåtiden och låg sedan vaken till klockan fyra.
Pappan drömde mardrömmar hela natten om bebisar som försvunnit från sina föräldrar.

Ni kan ju gissa vem som var utvilad nästa dag…

Lite trist är att jag inte känner någon nyårsglädje i år. Jag har liksom fastnat i tankarna om att jag ska börja jobba igen om två månader. En plan om hur jag ska växla bana växer dock så sakta fram hos mig. Jag borde tänka mer på det än på det som är negativt.

God fortsättning på det nya året önskar jag alla läsare.

Kram från mig!

Så himla mysig förmiddag idag. Visst är han toksöt min lilla gullegosis?

Och som ni ser så är vi väl förberedda inför julen med brandsläckare i hörnet.

Förra veckan bevittnade en av mammorna till barnen på min sons dagis hur tre fyraåringar sparkade på ett barn på dagisgårde.

Hon ingrep inte.

Hon berättade inte heller något för personalen. “Jag vill inte peka ut någon”, löd hennes motivation när jag uppmanade henne att göra det.
Istället beklagade hon sig för mig hur hemskt det var att behöva bevittna något dyligt.

Nu har jag berättat för personalen. Jag känner mig som en skvallerbytta fast jag vet att har gjort rätt. Det är mycket värre att tiga av rädsla för att de andra föräldrarna ska bli sura på en eller hur?

(Fan alltså, jag fattar inte hur hon bara kunde stå och se på och inte göra något? Hade det varit ett gäng stora tonårskillar då hade jag kanske inte vågat, men fyraåringar?)