Att lyckas

Det var tungt att gå upp i morse. Faktiskt var det tungt ända till lunch men sen blev det mycket bättre.

Lunchen med min mentor blev en rejäl vitaminkick och efter lunch hade hon direkt bokat in mig på ett möte med två projektledare som verkligen behövde någon som kunde tyska och som var civilingenjör. Tydligen hade de letat efter någon sådan länge och nu frågar jag mig varför inte min chef föreslagit mig för han är nämligen väldigt inblandad i just detta projekt. Han har också vetat läääänge att jag velat ha andra arbetsuppgifter och att jag faktiskt är riktigt duktig på tyska.  Att få en roll både som språk- och teknikexpert skulle jag tycka var roligt!  (Japp ni läste rätt, jag skulle faktiskt kunna tycka att något var roligt på jobbet.)

Däremot går det segt med skrivandet. Tomt i huvudet. Inte en idé. Inte ett ord. Ingenting.

Men snart är det helg och jag ser fram emot att få träffa min bästa väns nyfödda lilla bebis på lördag!

Igår fick jag ett mail från en av företagets “stor-projektledare”. Jag blev glad och ledsen.

Glad för att hon frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att bli typ mentor/samtalspartner åt hennes dotter som ska börja en teknisk utbildning i höst.

Ledsen för att hon i princip skickade med dotterns CV och berättade om hur höga betyg dottern har. Jag skulle tacka ja även om dottern hade urusla betyg, det är inte det det handlar om!

Nu funderar jag på om dottern är en högpresterande tjej som ger sig in på något för att hon tror att det är det rätta. Eller så gör hon det för att hon verkligen vill. Jag hoppas innerligt på det sista.

Ni vet när man vaknar en måndag och vet att man inte behöver jäkta iväg, inte åka till ett tråkigt jobb utan kan vara hemma och ha det bra. En sådan dag har jag idag!

Vi mjukstartar återgången till arbetet för mig. Den här veckan jobbar jag bara två dagar. Känns lagom.

Solen skiner, jag har skrivit på Boken, vi ska snart äta lunch och sedan ge oss ut och åka pulka!

Dessutom har mina tomatfrön grott.

Hemma hos bästa dagiskompisen finns väldigt fina möbler. Och fint porslin som man förmodligen får skäll för om man råkar ha sönder. Bästa dagiskompisens mamma ber om ursäkt för att det är lite stökigt. Imorgon kommer städhjälpen, säger hon. Hon är också lite upprörd över att deras barnflicka har flyttat. Nu måste hon hitta en ny. Ja man behöver verkligen en barnflicka när ens man är chef över 3000 personer och inte ens kan ”vabba”. Ja han tjänar ju så mycket att det blir enormt ekonomiskt bortfall ifall han skulle vara föräldraledig. Och dessutom kan han inte vara borta från jobbet. Inte utan månader av planering. 

Vi brukar hjälpas åt, säger jag och känner hur orden liksom upplöses i tomma intet av  alla fina möbler.

Fast hemma igen känns det bättre. Vet inte om jag är så sugen på att byta mitt icke-perfekta hem mot hennes dyra. Vi gör ju liksom det här tillsammans min man och jag, det här med familjen och livet.

…och sen är min föräldraledighet slut. Det känns SKITJOBBIGT. Men det finns positiva saker också. Till exempel att man får gå på toan själv, man får äta lunch i lugn och ro, man får riktiga kafferaster, man träffar lite mer folk än nu.

Just nu dricker jag kaffe ur min nya och fina muminmugg som min fina man har gett mig. Jag ska alldeles strax skriva på Das Buch.  Har gjort en spännande intervju som gett massa ny input till projektet. DET är en bra start på veckan det!

(Och jag ska göra mitt bästa för att inte oroa mig för jobbstarten. Det är faktiskt två veckor dit̷

Jag är sjuk idag. Orkeslös och eländig med en ond hals. C är hemma för att ta hand om sina tre A:n (den lilla, den stora och den jättestora). Jag är verkligen toktrött och tyvärr är det inte bara små virusars fel utan tillbakagången till jobbet, en närståendes sjukdom som aldrig verkar gå över, osv gör sitt också. Dessutom snöar det vansinniga mängder…

Det är några som frågat om vad det är jag skriver. Jag skriver inte ensam utan med denna där. Och om vad, ja vi tar det en annan dag när inte lillen är så arg.

Ha det bäst!

Vi har börjat skriva på riktigt nu. Och det är jättekul  (och just nu läser C och är jätteimponerad!!!). Därför är det här en bra dag.

Jag bröt ihop på BVC idag. För att minstingen vägrar äta annat än bröstmjölk, för att stora killen kraschar med bilar hela dagarna, för att vårt hus svämmar över av leksaker (särskilt sådan där billiga skitleksaker av plast som bara går sönder och som vi helst inte vill att NÅGON ska köpa till barnen), för att jag snart ska börja jobba och att det känns ungefär lika lockande som att hamna i fängelse, för att minstingen ägnar större delen av kvällarna åt att gnälla, för att osv osv osv… Därför är det här en dålig dag.

BVC-tanten undrade om jag var utbränd. Jag vet inte. Måste man verkligen ha den stämpeln? Räcker det inte med att behöva få bryta ihop lite då och då, prata om det och sedan bli gladare igen? Hur som helst så stör mig verkligen det annalkande jobbandet och samtidigt så håller jag på att bli galen på ungarna ibland. Vad gör man då?

Gårdagen hade alla förutsättningar att bli riktigt lyckad och mysig. Dagen innan hade vi varit i Uppsala och träffat kompisar och nu skulle vi ha en mysig dag hemma. Bara vi. C och treåringen skulle köpa julgran. Och sedan skulle vi baka julkakor.

Men så blev det kaos. Bebisen ville inte sova förmiddag. Jag tokledsnade på att han bara gnällde och att han vägrar att äta annat än bröstmjölk. Jag blev ännu surare över att det var stökigt hemma och att det var grått och trist ute osv osv. Och sen började det krypa otäckt i ben och armar…

Ni inser säkert att problemet inte var ovannämnda utan något annat dvs att jag imorgon ska träffa min chef och prata om återkomsten till arbetslivet efter min mammaledighet.

Så nu har jag skrivit en grovplanering på hur jag ska kunna växla över till något annat. Välja en annan yrkeskarriär.

Till chefen säger jag att jag ska jobba deltid för det har jag som småbarnsförälder rätt till.

När grovplaneringen var skriven så hade alla krypningar i benen försvunnit. Och inte längre störde jag mig på att det var stökigt hemma.  Fast bebisen ska däremot inte få komma undan den där matvägran längre. Det funkar INTE i längden.

…bestod huvudsakligen i att få en hudförändring på/i ögat bortopererad. Inte odelat angenämt kan man väl säga. Bedövning i all ära, men tro mig en stor del i att man kan utföra operationer under lokalbedövning är att man faktiskt slipper SE vad det är läkaren sysslar med.  Det såg ut som jag blev attackerad av knivar och käppar idag, vilket jag väl i viss mån blev också. Kanhända var det inte heller så smart att trycka i sig kaffe och wienerbröd i ren nervositet timman innan heller…
Efter operationen belönade den snälla maken C sin (redan lätt sockerstinna) modiga  fru med en snickers och den lilla bebisen belönade sin modiga mamma med en slemmig och snorig puss.

Men jag har även gjort en intervju för bokprojektet idag och undrar nu om juridikstuderande är ja, jag vet inte vad jag ska säga, dock inget ont om min informant men kanske om hennes kursare?

Nu sitter C och läser sin nyinköpta “Hem ljuva hem”. Jag har lovat att inte berätta på hans jobb att han köpt en sådan tidning. För de bilmekande macho-data-konsulterna kan nog det bli för mycket rent av…

Jag drabbades av stora tvivlet igår kväll när jag körde hem efter att ha intervjuat en kollega till Boken. Hittills har jag bara hört fanfarer och stora trummor när jag berättat om bokprojektet men igår kändes mottagandet tämligen skeptiskt. Och det jag kände var att det nog inte är riktigt okej att jag som disputerad fysiker drömmer om något annat än DEN STORA KARRIÄREN på Företaget med stort F.

Men nu (just i denna sekund) kom en insikt; det är ju därför Boken behövs!

Eller hur?