Att lyckas

Igår kom resultatet från vårens lönesamtal. Enligt min chef så har jag toppresterat på allt ändå får jag “bara” 6 % höjning av lönen och dessutom får jag bara betyg 4 (av 5) på hur bra jag har skött mitt arbete under det gångna året. På beteende fick jag däremot högsta betyg.

Kalldusch.

Jag frågade givetvis vad som skulle krävts av mig  för att få högsta betyg på prestation och det blev tyst en lång stund. Till slut sa han att om jag hade fått lite fler komplexa uppgifter så skulle det ha lyft betyget.

“Så om jag tolkar dig rätt”, sa jag, ” så var detta inget jag kunde påverka?”

“Ja, det stämmer”, sa han. “Men det är i princip omöjligt att få högsta betyg på både prestation och beteende”.

Jag sa att jag inte var nöjd med min nya lön. Han sa att det inte gick att få bättre på en lönerevision.

Men vet ni vad som stör mig mest? Jo det är att när jag skrev under anställningskontraktet så anställdes även två andra tjejer som precis som jag var nästan klara med sina doktorsavhandlingar. Vid anställningens start hade jag klarat min doktorsexamen. Dom hade det inte. Vi fick samma lön. Som jag anser var för låg. Och framförallt orättvis eftersom jag ändå hade uppnått det som jag hade lovat under anställningsintervjun.

Månadens något ansträngda likvida tillstånd har tvingat fram ett nytt sätt att tänka runt det dagliga brödet. Vi har varit ganska duktiga på att köpa på oss diverse olika livsmedel och så står sen mängder av halvöppna förpackningar i skafferiet. Vissa saker som står där förstår jag ärligt talat inte hur de kommit dit. Jag skyller inköpet helt och hållet på C.

I alla fall så inventerades skafferiet häromdagen och vi hittade spännande saker som:

• Bulgur
• Mograbbiah (?)
• sojabönor (den är jag helt oskyldig till)
• Krossade och hela tomater
• Sesamolja
• Bönmix (huuu)
• Risoni

Och en mängd andra saker förstås. Den intressanta frågan är förstås: vad gör man av allt detta? Jo man kollar på paketets baksida och ser vad tillverkaren själv föreslår för käckt recept. På bulgurpaketen finns både en riktigt god räksås och en jättegod gulaschgryta.  Räkor är dyrt men gulaschgrytan var i princip gratis att laga.

Familjemedlemmarna över 1 meter var jättenöjda medan den lille (han som skriker högst) sa: uff. Äckligt.

Hur får man barn att äta grönsaker? Det värsta är att jag själv inte åt grönsaker frivilligt förrän jag var typ 20. Han har säkert ärvt mig…

Som förstgångsförälder blir man toklurad. Det är bara att inse. Och värst är det när de stackars blivande föräldrarna inte har några nära vänner eller syskon som nyligen fått barn och som kan hjälpa en till rätta i djungeln av utbud av onödiga och/eller hutlöst dyra babyprylar.

Jag hade glömt bort hur det var och nu för någon vecka sedan insåg jag att ja just det, nya bebisen (som för övrigt är beräknad att födas idag) behöver bland annat en madrass till vagnen och nya lakan.

Tog en tur till den lokala varianten av stora bebisaffärskedjan. Huj. Luften var så nalle- rosa- och gullemättad att jag fick svårt att andas när jag klev in. Jag klarade inte av att gå mot bebisavdelningen på en gång utan tog en uppfriskande promenad förbi lego-hyllan för att se om det fanns något kul till treåringen. Det gjorde det dock inte så jag gav mig iväg längst in butiken till alla nalle- och gulleprydda prylar.

Och det var dyrt. Dyrt så in i h-e. Hur kan ett bäddset till en vagn kosta 199 kr? En pytteliten kudde till vagnen 100 kr? Osv. Jag köpte inget. Istället gjorde jag så här:

Vagnmadrass: köpte IKEAS billigaste spjälsängsmadrass av skumgummi som jag sedan klippte till i önskad storlek.

Bäddset: Köpte ett lakan på Hemtex för 70 kr som jag sedan klippte till formen för två vagnslakan och ett spjälsängslakan. Sicksacka och fålla och sedan klart.

Kudde: det slutade med att jag köpte en dyr kudde, men det borde jag inte ha gjort. Istället skulle jag ha köpt IKEAS spjälsängskudde (39 kr) och sytt in den i önskad storlek.

Och slutligen, köp inga speciella blöjpapperskorgar. De är jättedyra. Den billiga och luktfria  lösningen heter hundpåsar.  Slå in varje kontaminerad blöja i en sådan och du har ett garanterat luktfritt badrum!

Lite lurad blev jag alltså, men det kunde ha varit mycket värre!

Sedan några månader tillbaka är jag ju aktieägare. Det är jättespännande. Och tokläskigt. Jag och maken bestämde oss att hoppa på börsen i höstas när det ändå var rea på de där värdepapprena. Tre av fyra företag vi köpte har gått bra. Men så har vi det där svarta fåret som envist lyst med onda röda siffror mot oss. Och min reaktion är: SÄLJ SÄLJ SÄLJ!

Och precis det ska man inte göra.

Man ska ha is i magen (i det här fallet behövs en gigantisk frysbox). Och om företaget går ner ännu mer ska man köpa fler aktier. (Gäller dock bara om man innan köp har gjort en ordentlig analys över att det är ett solitt företag, etc)

Hur lätt tror ni det är? Svårt så klart. Men så länge som man inte säljer så har man faktiskt inte förlorat några pengar heller. Det är värt att tänka på.