Att lyckas

Jag har bestämt mig. Jag lägger ner den här bloggen nu. Vi har nämligen vuxit ifrån varandra. Jag har inget mer att tillföra den och inte heller tillför den något i mitt liv just nu. Det låter hårt, särskilt som den här bloggen faktiskt har förändrat mitt liv på många plan. Men det är som med relationer, man ska vara tillsammans så länge man får ut något av den andre, sedan är det bäst att gå. Ja, det där lät ju ganska dramatiskt men ni förstår säkert vad jag menar.

Det jag kommer sakna är kommentarerna från er som brukar läsa mig. :-(  Men jag kommer i alla fall att fortsätta läsa er.
När jag startade den här bloggen valde jag att vara anonym. Jag trodde nog att jag en dag skulle berätta vem jag är men det kommer jag inte att göra. Å andra sidan så har jag ju redan berättat vem jag är egentligen. Det där andra, typ namn, ålder, bostadsort osv säger ju faktiskt inte särskilt mycket om en…

En stor kram till er alla. Jag hör av mig!

Försöker man skriva den perfekta texten så blir den med största sannolikhet vedervärdig och kräkframkallande.

Jag gjorde en liten inre glädjedans idag när jag hade insett det. Det här med att sitta i kontorslandskap är lite hämmande på något vis.

Kram!

Det var tungt att gå upp i morse. Faktiskt var det tungt ända till lunch men sen blev det mycket bättre.

Lunchen med min mentor blev en rejäl vitaminkick och efter lunch hade hon direkt bokat in mig på ett möte med två projektledare som verkligen behövde någon som kunde tyska och som var civilingenjör. Tydligen hade de letat efter någon sådan länge och nu frågar jag mig varför inte min chef föreslagit mig för han är nämligen väldigt inblandad i just detta projekt. Han har också vetat läääänge att jag velat ha andra arbetsuppgifter och att jag faktiskt är riktigt duktig på tyska.  Att få en roll både som språk- och teknikexpert skulle jag tycka var roligt!  (Japp ni läste rätt, jag skulle faktiskt kunna tycka att något var roligt på jobbet.)

Däremot går det segt med skrivandet. Tomt i huvudet. Inte en idé. Inte ett ord. Ingenting.

Men snart är det helg och jag ser fram emot att få träffa min bästa väns nyfödda lilla bebis på lördag!

…och inte vilket äpple som helst utan så handplockat och noga utvalt och närproducerat och obesprutat som det kan bli. Dessutom är det det sista den här säsongen. Med andra ord: vi var självförsörjande på äpplen från augusti till 3 februari.
Det tycker jag är riktigt riktigt häftigt. (Jag ser dock inte fram emot att börja köpa tråkäpplen från ICA̷

Dagissamtalet gick bra. Och personalen presenterade hur dom jobbade med stora A. Hur dom gjorde för att han skulle få mer förtroende för dem och även umgås med dom “onda” under kontrollerade och trygga former. Allt lät jättebra och anledningen till att det nu finns en handlingsplan är för att jag och C varit på personalen som hökar i flera veckors tid. Vi har inte nöjt oss med svaren: Vi jobbar på det, Nej vi har inte sett något sådant, osv osv. Uppföljningsmöte om några veckor….

Jag är fortfarande sjul. Förkyld och eländig. Ska lägga minstingen för hans skönhetssömn och sedan ska jag dricka kaffe och njuta av makens fantastiska bröd. Han har blivit värsta bakarsnobben. Inte mig emot!

Bloggjubileum har det visst blivit dags för.  1 år som bloggare alltså. Det har hänt en hel del sen dess. En massa bra.

Inte lika bra är att jag börjar jobba igen om en månad. Då är det slut med föräldraledighet. Och det känns hemskt vemodigt.  Det här är min önskelista för tillbakagången till jobbet:

1. Ett gapskratt om dagen, dvs att vi har roliga diskussioner på fikarasten.
2. Att det börjat några glada, pigga personer på min avdelning.
3. Att jag får slösurfa lite då och då.
4. Att jag inte sitter och kollar på klockan hela dagarna.
5. Att jag inte blir kvävd av en pärm (det finns obeskrivbart många sådana på mitt jobb̷
6. Att min chef faktiskt fattade vad jag menade när jag sa att jag ville ha mer ansvar och roliga arbetsuppgifter.
7. Att jag inte får ångest varje söndag eftermiddag över att en ny arbetsvecka ska börja.
8. Att jag inte behöver vara inblandad i något projekt med SP mot F3.

Och sist (fast det törs jag knappt skriva här med tanke på vad det är för bok jag skriver): att vi får kundbesök av några dryga (defaultläget) tyskar som jag kan få presentera mig som Dr Ö för och som då “måste” kalla mig för Frau Doktor.

Jag har liksom något ouppklarat med tyskar…

Gårdagen hade alla förutsättningar att bli riktigt lyckad och mysig. Dagen innan hade vi varit i Uppsala och träffat kompisar och nu skulle vi ha en mysig dag hemma. Bara vi. C och treåringen skulle köpa julgran. Och sedan skulle vi baka julkakor.

Men så blev det kaos. Bebisen ville inte sova förmiddag. Jag tokledsnade på att han bara gnällde och att han vägrar att äta annat än bröstmjölk. Jag blev ännu surare över att det var stökigt hemma och att det var grått och trist ute osv osv. Och sen började det krypa otäckt i ben och armar…

Ni inser säkert att problemet inte var ovannämnda utan något annat dvs att jag imorgon ska träffa min chef och prata om återkomsten till arbetslivet efter min mammaledighet.

Så nu har jag skrivit en grovplanering på hur jag ska kunna växla över till något annat. Välja en annan yrkeskarriär.

Till chefen säger jag att jag ska jobba deltid för det har jag som småbarnsförälder rätt till.

När grovplaneringen var skriven så hade alla krypningar i benen försvunnit. Och inte längre störde jag mig på att det var stökigt hemma.  Fast bebisen ska däremot inte få komma undan den där matvägran längre. Det funkar INTE i längden.

Jag är fortfarande lätt euforisk efter helgens framgång på julmarknaden. Inte hade jag kunnat föreställa mig att så många skulle gilla det som JAG hade gjort och att så många ville köpa av mig.

Och nu kommer så klart funderingarna, ska jag fortsätta? Ska jag skapa det där lilla hobbyföretaget jag drömt om? Ordna kurser? Ha en liten webbshop? (Jag har faktiskt redan skickat iväg en mailförfrågan om friluftsmuseet vill vara återförsäljare för mina produkter)

Ni som vet, är det svårt att driva företag i liten skala? Tycker ni jag ska satsa? Det kommer aldrig (eller ja man vet ju aldrig) bli tal om huvudsaklig försörjning men att göra det bara för att det är kul är väl inte fel?

Jag känner mig fortfarande typ oövervinnerlig så det är kanske bäst att smida medan järnet är varmt (för att vara lite klyschig) ?

Ibland känner jag mig som en riktig smygare som bloggar anonymt, inte vill säga vad jag heter eller vad jag egentligen gör. I alla fall inte här på bloggen. Jag är nog lite av en smygare annars också. Högpresterar på jobbet samtidigt som jag egentligen drömmer om något helt annat. Två av mina drömmar håller jag på att förverkliga just nu och det är helt och hållet den här bloggens och responsen jag har fått förtjänst (ta åt er nu ni som känner er träffade:-)). Och så min man förstås.

För övrigt håller C och jag på att skriva en projektplan för hur vi ska kunna växla över till något som vi gillar bättre än det vi gör nu. Det tar tid och det svåraste är nog att inse att det inte går att få en förändring på en gång. Å andra sidan är det mycket lättare att ta små små steg än att ta ett enda stort jätteläskigt kliv. Håll tummarna för oss!

Nu är det dags för att verkligen lyckas. För nu måste jag.

I förmiddags ringde min chef. Jag tycker jättebra om honom. Han är verkligen superbra. Men det jobb jag har är så tråkigt. Jag hade ångest varje söndag kväll för att en hel veckas jobb låg framför mig. Jag räknade minuterna till fikarasterna, till lunchen, tills jag skulle få gå hem. Jag gick till och med runt och hoppades att vår lille son skulle bli sjuk så att jag fick vabba.

Jag behöver knappast säga att det inte funkar att ha det så i längden. Att det fullkomligt dränerar en på energi. Och nu har jag sådan ångest över att min föräldraledighet snart (om tre och en halv månad) är slut.

Hur ska jag hitta rätt här i livet? Jag tar emot alla tips.

Kram!