Att lyckas

Jag har bestämt mig. Jag lägger ner den här bloggen nu. Vi har nämligen vuxit ifrån varandra. Jag har inget mer att tillföra den och inte heller tillför den något i mitt liv just nu. Det låter hårt, särskilt som den här bloggen faktiskt har förändrat mitt liv på många plan. Men det är som med relationer, man ska vara tillsammans så länge man får ut något av den andre, sedan är det bäst att gå. Ja, det där lät ju ganska dramatiskt men ni förstår säkert vad jag menar.

Det jag kommer sakna är kommentarerna från er som brukar läsa mig. :-(  Men jag kommer i alla fall att fortsätta läsa er.
När jag startade den här bloggen valde jag att vara anonym. Jag trodde nog att jag en dag skulle berätta vem jag är men det kommer jag inte att göra. Å andra sidan så har jag ju redan berättat vem jag är egentligen. Det där andra, typ namn, ålder, bostadsort osv säger ju faktiskt inte särskilt mycket om en…

En stor kram till er alla. Jag hör av mig!

Är det inte konstigt att min chef säger att jag har enorm utvecklingspotential och att han tror att jag skulle bli en alldeles utmärkt projektledare och så sätter han avdelningens allra tråkigaste jobb till mig? Jag fattar det inte.

Men värst av allt är nog att jag gråter varje morgon på väg till jobbet. Och så sitter jag vid mitt skrivbord och smusslar med mitt anteckningsblock. Försöker skriva på ett gästbloggsinlägg som jag visst har fått för mig att det måste vara perfekt. Försöker fundera ut roliga kreativa idéer. Fast för det mesta slutar det bara att jag börjar hosta av alla dammiga pärmar (bildligt alltså, det är faktiskt ganska rent hos os ).

Vilken gnällis jag är! Hur svårt kan det vara egentligen att ändra på det som man är missnöjd med?

Det var tungt att gå upp i morse. Faktiskt var det tungt ända till lunch men sen blev det mycket bättre.

Lunchen med min mentor blev en rejäl vitaminkick och efter lunch hade hon direkt bokat in mig på ett möte med två projektledare som verkligen behövde någon som kunde tyska och som var civilingenjör. Tydligen hade de letat efter någon sådan länge och nu frågar jag mig varför inte min chef föreslagit mig för han är nämligen väldigt inblandad i just detta projekt. Han har också vetat läääänge att jag velat ha andra arbetsuppgifter och att jag faktiskt är riktigt duktig på tyska.  Att få en roll både som språk- och teknikexpert skulle jag tycka var roligt!  (Japp ni läste rätt, jag skulle faktiskt kunna tycka att något var roligt på jobbet.)

Däremot går det segt med skrivandet. Tomt i huvudet. Inte en idé. Inte ett ord. Ingenting.

Men snart är det helg och jag ser fram emot att få träffa min bästa väns nyfödda lilla bebis på lördag!

Det var inte min dag idag. Om jag var jetlaggad igår kväll så var det inget mot hur det var idag. Minstingen vaknade fem och sen gick det inte att somna om.

Klockan 11 däckade jag i vilrummet på jobbet efter att i drygt tre timmar kämpat mot huvudvärk, trötthet och gungande golv.

Klockan 14 fick jag vansinnigt ont i magen. Kunde inte andas ordentligt, inte ställa mig upp, blev varm och svettig.

Klockan 15 kom man och barn och hämtade hem mig.

Nu mår jag bra igen. Är lite lagom trött och ska snart gå och lägga mig. Funderar på vad som hände egentligen. Sömnbrist, för lite vila, ovanan att vara “instängd” på kontor och inte få styra sin egen tid och för lite dagsljus är heta kandidater. Imorgon ska jag be min chef om en ny arbetsplats. Jag vill inte sitta i ett mörkt hörn mer där man inte ens kan skymta ett fönster.

Imorgon ska jag även äta lunch med min mentor på jobbet. Även fast jag har planer på att byta karriär så snart det bara går så måste jag ha det drägligt där jag är nu och jag hoppas få lite tips och stöd av henne. Jag orkar inte ha tråkigt på jobbet längre.

Efter dagens tur till botten så kan det bara bli bättre, tror ni inte det?

Det är jobbigt att jobba. Jag känner mig fullständigt jetlaggad över att behöva gå upp klockan sex på morgonen och sedan sitta i vårt gigantiska kontorslandskap.

Men hallå, tänker ni säkert, är inte du småbarnsförälder? Van vid att gå upp tidigt och få för lite sömn.

Ja det är ju det som är det konstiga. Ja fattar faktiskt inte riktigt vad det är som gör mig så trött. Kanske är det kontorslandskapet, känslan av att alltid vara påpassad? Hur som helst så känns det som att ordet jobb nog är en förkortning av ordet jobbigt.

Igår fick jag ett mail från en av företagets “stor-projektledare”. Jag blev glad och ledsen.

Glad för att hon frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att bli typ mentor/samtalspartner åt hennes dotter som ska börja en teknisk utbildning i höst.

Ledsen för att hon i princip skickade med dotterns CV och berättade om hur höga betyg dottern har. Jag skulle tacka ja även om dottern hade urusla betyg, det är inte det det handlar om!

Nu funderar jag på om dottern är en högpresterande tjej som ger sig in på något för att hon tror att det är det rätta. Eller så gör hon det för att hon verkligen vill. Jag hoppas innerligt på det sista.

… på mina kollegor. Jag lovar. Och vissa av dem är så unga att de borde skämmas över det.

Hallå, hjälp mig nu. Jag behöver ännu fler argument till varför inte föräldralediga ska missgynnas i löneförhandlingar. Argument till varför det är bra att pappor är föräldralediga. Argument till varför ALLA gynnas av jämställdhet.

Och vad säger man egentligen när någon kallar en för fundamentalistfeminist?

Första jobbdagen avklarad.

Är jag full av entusiasm och energi inför framtida stordåd på kontoret?

Näe.

Är det här mitt extraknäck tills jag växlat över till min andra bana?

Alla gånger!!!

Var bebisen överlycklig när jag kom hem igen?

Japp. Han har ju fortfarande inte insett vitsen med att äta vanlig mat. (suck)

Kommer jag att överleva att vara tillbaka på jobbet?

Antagligen, insikt nummer två hjälper liksom till…

Jag äter en chokladpralin och gråter. För jag blir alldeles trött och stressad av en niomånaders som vrålar och vrålar för att han är trött men inte kan sova. Han har fått snutta, han har blivit buren, jag har sjungit och allt annat. Inget har hjälpt. Istället blir han arg och skriker. Och stressnivån i kroppen blir helt vansinnigt hög. Man klarar inte bebisskrik hur länge som helst.

Därför äter jag nu upp den sista chokladbiten som fanns i C’s chokladask. Den som han fick i söndags av mig. Det är inte alls snällt av mig att göra så, men just nu känns det som enda sättet som jag kan bli lite gladare på.

…och sen är min föräldraledighet slut. Det känns SKITJOBBIGT. Men det finns positiva saker också. Till exempel att man får gå på toan själv, man får äta lunch i lugn och ro, man får riktiga kafferaster, man träffar lite mer folk än nu.

Just nu dricker jag kaffe ur min nya och fina muminmugg som min fina man har gett mig. Jag ska alldeles strax skriva på Das Buch.  Har gjort en spännande intervju som gett massa ny input till projektet. DET är en bra start på veckan det!

(Och jag ska göra mitt bästa för att inte oroa mig för jobbstarten. Det är faktiskt två veckor dit̷