Att lyckas

Gårdagen hade alla förutsättningar att bli riktigt lyckad och mysig. Dagen innan hade vi varit i Uppsala och träffat kompisar och nu skulle vi ha en mysig dag hemma. Bara vi. C och treåringen skulle köpa julgran. Och sedan skulle vi baka julkakor.

Men så blev det kaos. Bebisen ville inte sova förmiddag. Jag tokledsnade på att han bara gnällde och att han vägrar att äta annat än bröstmjölk. Jag blev ännu surare över att det var stökigt hemma och att det var grått och trist ute osv osv. Och sen började det krypa otäckt i ben och armar…

Ni inser säkert att problemet inte var ovannämnda utan något annat dvs att jag imorgon ska träffa min chef och prata om återkomsten till arbetslivet efter min mammaledighet.

Så nu har jag skrivit en grovplanering på hur jag ska kunna växla över till något annat. Välja en annan yrkeskarriär.

Till chefen säger jag att jag ska jobba deltid för det har jag som småbarnsförälder rätt till.

När grovplaneringen var skriven så hade alla krypningar i benen försvunnit. Och inte längre störde jag mig på att det var stökigt hemma.  Fast bebisen ska däremot inte få komma undan den där matvägran längre. Det funkar INTE i längden.

Ibland känner jag mig som en riktig smygare som bloggar anonymt, inte vill säga vad jag heter eller vad jag egentligen gör. I alla fall inte här på bloggen. Jag är nog lite av en smygare annars också. Högpresterar på jobbet samtidigt som jag egentligen drömmer om något helt annat. Två av mina drömmar håller jag på att förverkliga just nu och det är helt och hållet den här bloggens och responsen jag har fått förtjänst (ta åt er nu ni som känner er träffade:-)). Och så min man förstås.

För övrigt håller C och jag på att skriva en projektplan för hur vi ska kunna växla över till något som vi gillar bättre än det vi gör nu. Det tar tid och det svåraste är nog att inse att det inte går att få en förändring på en gång. Å andra sidan är det mycket lättare att ta små små steg än att ta ett enda stort jätteläskigt kliv. Håll tummarna för oss!

Har ni varit vid Ales stenar? Detta fantastiska stenbygge högt uppe på en kulle vid havet… Är det en solkalender? Eller en gravplats? Eller något annat spännande?

Jag har drömt om att åka dit länge. Och i tankarna så tornar sig stenarna upp mot en dramatisk himmel. Mörka moln, vind som viner och jag står där ensam och ser ut över stenar och hav och en kort kort sekund så får jag någon sorts förnimmelse av vad det någon gång varit där.

I bilen därifrån säger maken att han känner sig lite besviken över besöket. “jag hade liksom tänkt mig att vi skulle ha varit ensamma där”.

Jo, det hade ju jag också. Men så när vi närmade oss stenarna och jag såg alla dessa andra människor på väg dit så tänkte jag att förmodligen var detta en viktig samlingsplats för länge sedan. Och i sådana fall är det ju helt rätt som det är idag: många människor som åter samlas där. Skillnaden är dock att vi inte vet varför vi borde vara där.

Så precis som alla andra (nästan) som varit där så känner jag att nu måste jag skriva en fantasybok och knäcka gåtan. Behöver världen fler fantasyförfattare som skriver om mystiska stensättningar och borgar (Glimminge hus, där var vi också)? Förmodligen inte, men det är kul att fundera!