Att lyckas

Hej hopp nu är det påsklov och jag ska njuta av ett gäng lediga dagar med mina tre älsklingar. Kanske blir det en tur till Blåkulla imorgon eller så åker jag till stan och shoppar lite… vi får se vad jag känner för.

Och om mina barn nu håller sig friska (eller åtminstone inte blir sjukare) så ska jag och C få njuta av en mysig lunch tillsammans på söndag. Hit ska vi!

Håll tummarna. Vi har varit sjuka de senaste tre påskarna….

Vi firar år älsklingsdinosaurie idag som fyller hela 38 år. Älgfilé, hasselbackspotatis och kantarellsås. Mums.

Han har fått fina presenter: piratlego från sin äldsta son (”pappa jag kan hjälpa dig att leka med det”), ett fotavtryck i gips från sin yngsta son (jaja det är jag som har tillverkat det), presentkort på en shoppingtur med världens bästa personliga shoppare (dvs jag) och så en krukväxt med någon sorts mystisk medelhavsväxt till medelhavsträdgården som visst ska anläggas här i sommar (den som lever får se).  Men mest av allt hoppas jag på de där två trisslotterna som ligger oskrapade i köket…

Ni vet när man vaknar en måndag och vet att man inte behöver jäkta iväg, inte åka till ett tråkigt jobb utan kan vara hemma och ha det bra. En sådan dag har jag idag!

Vi mjukstartar återgången till arbetet för mig. Den här veckan jobbar jag bara två dagar. Känns lagom.

Solen skiner, jag har skrivit på Boken, vi ska snart äta lunch och sedan ge oss ut och åka pulka!

Dessutom har mina tomatfrön grott.

…och inte vilket äpple som helst utan så handplockat och noga utvalt och närproducerat och obesprutat som det kan bli. Dessutom är det det sista den här säsongen. Med andra ord: vi var självförsörjande på äpplen från augusti till 3 februari.
Det tycker jag är riktigt riktigt häftigt. (Jag ser dock inte fram emot att börja köpa tråkäpplen från ICA̷

Idag har jag och C varit på restaurang. Själva!

Och vi satt allra längst in i lokalen. I soffan. Bredvid varandra. Och kramades. Och pussades. Och det var alldeles alldeles underbart och nu känns det som livet har startat på nytt igen.

Så himla mysig förmiddag idag. Visst är han toksöt min lilla gullegosis?

Och som ni ser så är vi väl förberedda inför julen med brandsläckare i hörnet.

 Jag har blivit helt besatt av att rimma
så besatt att min man nästan börjat svimma
för han vill inte ha fler sms
med flera ääääh vad f-n nu kom jag inte på något.

Men så här skoj har jag det för tillfället. Pigga upp dagen, skicka bara sms på rim! Läs och låt dig inspireras!

Vi är tjuriga nu som då
och slurk vill vi inte få.
Liten kille är så trött
men vägrar somna sött.

Och jag är slut
av allt detta tjut
Klockan är mer än fem
dags för dig att komma hem

Mycket gnäll
det är ikväll
Jag är så trött på tjut
och önskar att hosta och feber ska ta slut
Och var är du
just i detta nu?

Kanske vill du ha en kyss
Och lite nattligt hyss
Kom till mig
och låt mig gosa dig!

Gissa vem som vaknade sekunden efter att det smset hade skrivits???

…är nog en bra sammanfattning över hur jag känner mig. Man blir trött av att ta hand om två småttingar på dagarna. Samtidigt blir man också fantastiskt glad över att få ha två småttingar.

Roligast just nu är treåringens fantastiska teckningar och målningar. Vilken skaparglädje.

Och minstingen som har lärt sig att vända på sig, som ler och skrattar nästan hela tiden  och i nästa stund blir jättearg för att han inte får smaka på vår mat.

Och att jag och C har varit ett par i sex år nu…

Och att bokprojektet går framåt!!!

Och att vi har en så fantastisk trädgård.

Jag har haft det så bra i helgen. En härlig långhelg tillsammans med mina tre små älsklingar (glöm tidigare inlägg, barn och bebisar är precis så gulliga som dom ser ut!) på ön Fjärdlång i Stockholms skärgård.

På Fjärdlång finns mest skog och hav. Ingen privatmark, inga affärer, inga restauranger och nästan inga människor. Däremot finns ett mysigt vandrarhem, massor av kantareller, blåbär, lingon och ÄLGAR.

En av dem ser ni på bilden nedan. Spana till höger om treåringens huvud inne i skogsbrynet.

När jag började blogga för sisådär sju-åtta månader sedan så kände jag mig hur misslyckad som helst. Och nu sisådär sju-åtta månader senare så känner jag mig typ världsbäst. Och det intressanta är att inget yttre har förändrats direkt utan det är min inställning som blivit annorlunda. För ett halvår sedan så hade jag säkerligen skrivit ett enormt pretentiöst inlägg om hur jag nått dit. Det skiter jag i nu för sådana inlägg orkar (vill) ändå ingen läsa.

För ett halvår sedan så ville jag ha massor av läsare till min blogg. Det känns inte alls viktigt längre. Bloggen är som den är. Den har ingen särskild inriktning men den har definitivt haft ett syfte och som dessutom uppnåtts; att hjälpa mig må bättre.Säkerligen har alla fina kommentarer jag fått också hjälpt!

Blogga mera!