Att lyckas

Dags att väcka bloggen ur midvintersömnen. Snart närmar sig min ettårsdag som bloggare och det om något är värt att fira. Men mer om det den dagen.

Julen har varit både bra och dålig. Och imorgon är det vardag igen. C ska jobba, treåring till dagis. Jag både vill och inte vill ha vardag. Vill inte för att jag vill fortsätta ha det lugnt och mysa. Vill för att det är svårt att ta det lugnt och mysa med en vild treåring och en periodvis skittjurig bebis i huset. Och med C och treåring ur huset så blir det lugnt ibland i alla fall.

Minstingen har nu flyttat ut ur vårt sovrum och fått eget rum. Vi måste vara beredda på att han sover dåligt, sa jag första kvällen när vi gick och la oss. Han känner sig säkert inte trygg i sitt nya rum.

Facit: Minstingen somnade kl 20 och sov till kl 2. Vaknade och fick mat av sin mamma. Somnade om och sov till kl 7.
Mamman vaknade halv två och undrade om bebisen levde fortfarande. Väckte pappan och tvingade honom att gå och se efter (mamman hade läst en läskig bok på dagen och var mörkrädd och vågade inte gå själv). Matade bebisen vid tvåtiden och låg sedan vaken till klockan fyra.
Pappan drömde mardrömmar hela natten om bebisar som försvunnit från sina föräldrar.

Ni kan ju gissa vem som var utvilad nästa dag…

Lite trist är att jag inte känner någon nyårsglädje i år. Jag har liksom fastnat i tankarna om att jag ska börja jobba igen om två månader. En plan om hur jag ska växla bana växer dock så sakta fram hos mig. Jag borde tänka mer på det än på det som är negativt.

God fortsättning på det nya året önskar jag alla läsare.

Kram från mig!

Julförberedelserna är i full gång och idag har min (som han själv misstänker, det är inte min idé från början) lätt aspbergerstinna make gjort köttbullar.

Herregud, sa jag, Du har ju lagt dem i perfekta rader. Till och med i stekpannan!!!

Det är för att det är aspburgare, replikerade C, det är annat än dina dampbullar det.

Vad säger man om det?

För övrigt så är jag mycket nöjd med treåringens egengjorda julklappar. Mormor får en pärlplatta i form av en bil och morfar ett halsband gjort av garn och pärlor. Jag ser det nu som det ultimata beviset på att könsroller kommer utifrån. Säg inte emot mig.

…en natt i väntrummet på barnakuten läsandes Amelia från 2006?

…eller två sjuksköterskor som är sura för att jag stör deras nattfrid med min femmånaders bebis? (märk väl, vi var de enda patienterna)

Ganska jobbigt.

…som igår låg i en kasse vid vår grind? Förgiftningsförsök eller helt enkelt bara en snäll granne?

Finfin sylt blev det i alla fall och en hel burk med romtopf. Det är grejer det i mörka november…

Så är man hemma från den första lilla semesterresan. Några dagar i Arkösund, besök på Kolmården. Man borde vara utvilad istället känner jag mig helt slut efter att i tre dagar jobbat stenhårt med att hålla mina barn mätta, torra och glada.

Jag vill också ha en semester där någon jobbar järnet för att hålla mig glad och nöjd HELA tiden

Gårdagens blogförsök slutade i illvrål (minsting) och jordbävning(tre-åringens favoritlek) kanske går det bättre idag.

Jag har funderat på hur mycket dagens moderna och unga människor tror på skrock. Ända sedan jag har varit liten har jag fått höra att man inte ska lägga nycklar på bordet, gå under stegar, spotta tre gånger när en katt går över gatan, osv och jag har väldigt svårt att inte göra det. Eller ja, jag försöker inte ens att inte göra det. För tänk om…

Samma sak när det gäller göken. Känner ni till “norrgök är sorggök, östergök är tröstergök, södergök är dödergök och västergök är bästergök”? Jag brukar tänka på den ramsan varje gång jag hör göken vilket hittills inte varit särskilt ofta förrän NU,nu när vi flyttat till hus. Söder om huset finns en skogsdunge och där sitter en gök och ropar hela dagarna. Som den lite lätt skrockfulla person jag är så tycker jag det är hemskt! Hur mycket död kommer drabba mig egentligen? Eller behöver jag helt enkelt sluta tänka på det och konstatera att ja nuförtiden finns här bara en skogsdunge och det är den enda som göken har att välja på och därför kommer jag endast kunna höra dödergöken från mitt hus?

:-O

Ett barn lyssnade CD-saga och det andra sov snällt. Äntligen lite bloggtid till mig, tänkte jag och loggade in. Men så vaknade minstingen med ett illvrål och nu sitter han i knät och grymtar och är arg. Blir nog inget mer skrivet nu…

Nu är lillkillen nästan två veckor gammal och jag lever i en bebisbubbla. När vi först kom hem från BB mådde jag bra. Det gjorde visserligen ont där doktorn hade skurit och sytt men inget som inte kunde hanteras med värktabletter. Full av energi tog jag (förutom allt pyssel med lillkillen) långpromenader, tog itu med trädgårdsprojekten, osv. Det höll i nästan tre dagar. Sedan började jag frysa. Jag frös så jag skakade och ganska snart konstaterades att jag hade feber. Det blev dags att inta sängläge.

Problemet när man har en liten bebis och är sjuk är ju att man inte får möjligheten att vila. För den där lilla varelsen är ju fullständigt beroende av mig för att få mat. Och har man dessutom en treåring som inte annat vill än att få gosa med sin lillebror, vara med mamma eller leka jordbävning ja då blir man ganska stressad där man ligger.

Nåja, febern försvann så småningom och likaså smärtan i operationssåret. Härligt, tänkte jag och minskade snabbt ner den höga dosen med värktabletter till nästan noll.

Abstinens! Dånande huvudvärk och nya frysattacker tills jag insåg att jag var tvungen att avgifta mig lite lagom långsamt.

Jag tar det lite lugnare nu. Äter fortfarande en värktablett om dagen, bryr mig inte så mycket om att det är stökigt hemma, vilar, myser med lillkillen, prioriterar sådant som jag tycker är roligt. Lite så som man borde leva oftare helt enkelt.

Hördu bebis. Ska du inte ta och komma ut någon gång?

…eller borde jag hellre ha tagit två matskedar ricinolja och en starköl? Fick det tipset för igångsättning av förlossning av en parkbänkstant i lördags när jag tog en kort vilopaus på en av stadens parkbänkar.

Jag borde såklart sova men det är omöjligt. Min kropp är inte längre stor nog att inhysa två individer. Det känns som om magen ska sprängas, ryggen brytas av, högerarmen ska domna bort för att så småningom ramla av. Och själv förvandlas jag till en igelkott med alla taggar utåt.

Igelkotten borde verkligen sova nu. Men igelkotten är alldeles för pigg.

Suck.