Att lyckas

Jag har bestämt mig. Jag lägger ner den här bloggen nu. Vi har nämligen vuxit ifrån varandra. Jag har inget mer att tillföra den och inte heller tillför den något i mitt liv just nu. Det låter hårt, särskilt som den här bloggen faktiskt har förändrat mitt liv på många plan. Men det är som med relationer, man ska vara tillsammans så länge man får ut något av den andre, sedan är det bäst att gå. Ja, det där lät ju ganska dramatiskt men ni förstår säkert vad jag menar.

Det jag kommer sakna är kommentarerna från er som brukar läsa mig. :-(  Men jag kommer i alla fall att fortsätta läsa er.
När jag startade den här bloggen valde jag att vara anonym. Jag trodde nog att jag en dag skulle berätta vem jag är men det kommer jag inte att göra. Å andra sidan så har jag ju redan berättat vem jag är egentligen. Det där andra, typ namn, ålder, bostadsort osv säger ju faktiskt inte särskilt mycket om en…

En stor kram till er alla. Jag hör av mig!

Är det inte konstigt att min chef säger att jag har enorm utvecklingspotential och att han tror att jag skulle bli en alldeles utmärkt projektledare och så sätter han avdelningens allra tråkigaste jobb till mig? Jag fattar det inte.

Men värst av allt är nog att jag gråter varje morgon på väg till jobbet. Och så sitter jag vid mitt skrivbord och smusslar med mitt anteckningsblock. Försöker skriva på ett gästbloggsinlägg som jag visst har fått för mig att det måste vara perfekt. Försöker fundera ut roliga kreativa idéer. Fast för det mesta slutar det bara att jag börjar hosta av alla dammiga pärmar (bildligt alltså, det är faktiskt ganska rent hos os ).

Vilken gnällis jag är! Hur svårt kan det vara egentligen att ändra på det som man är missnöjd med?

Vi har börjat skriva på riktigt nu. Och det är jättekul  (och just nu läser C och är jätteimponerad!!!). Därför är det här en bra dag.

Jag bröt ihop på BVC idag. För att minstingen vägrar äta annat än bröstmjölk, för att stora killen kraschar med bilar hela dagarna, för att vårt hus svämmar över av leksaker (särskilt sådan där billiga skitleksaker av plast som bara går sönder och som vi helst inte vill att NÅGON ska köpa till barnen), för att jag snart ska börja jobba och att det känns ungefär lika lockande som att hamna i fängelse, för att minstingen ägnar större delen av kvällarna åt att gnälla, för att osv osv osv… Därför är det här en dålig dag.

BVC-tanten undrade om jag var utbränd. Jag vet inte. Måste man verkligen ha den stämpeln? Räcker det inte med att behöva få bryta ihop lite då och då, prata om det och sedan bli gladare igen? Hur som helst så stör mig verkligen det annalkande jobbandet och samtidigt så håller jag på att bli galen på ungarna ibland. Vad gör man då?

Nu är det dags för att verkligen lyckas. För nu måste jag.

I förmiddags ringde min chef. Jag tycker jättebra om honom. Han är verkligen superbra. Men det jobb jag har är så tråkigt. Jag hade ångest varje söndag kväll för att en hel veckas jobb låg framför mig. Jag räknade minuterna till fikarasterna, till lunchen, tills jag skulle få gå hem. Jag gick till och med runt och hoppades att vår lille son skulle bli sjuk så att jag fick vabba.

Jag behöver knappast säga att det inte funkar att ha det så i längden. Att det fullkomligt dränerar en på energi. Och nu har jag sådan ångest över att min föräldraledighet snart (om tre och en halv månad) är slut.

Hur ska jag hitta rätt här i livet? Jag tar emot alla tips.

Kram!

Min barnmorska har bett mig att skriva ned förväntningar och förhoppningar om min kommande förlossning.   Egentligen är det lätt. Inte som förra gången.  Okej. Färdig.

Men jag antar att det inte räcker med bara den meningen.

Hon sa visserligen att det räckte med bara något litet. Att det var okej om det enda jag fick ur mig var ”jag hatar nyponsoppa”.  Ändå tror jag det behövs mer.

Sedan jag insåg att det här med att föda barn blivit en prestigegrej, att jag känner mig mindre värd som kvinna för att jag inte födde på riktigt så snurrar tankarna för fullt. Ibland tar de över helt och hållet och jag faller ner i ett virvlande svart hål och sen faller jag djupare och djupare ända tills något drar mig upp igen eller att jag gråtit så mycket att jag inte orkar mera. Men det är ju ingen som orkar bemöta dessa tankar. Det blir snälla och uppmuntrande ord som menar väl men som inte ger mig något mer än en tom känsla inombords.

För att återgå till förlossningen så finns det två alternativ:

1. Kräva ett kejsarsnitt (av humanitära skäl ska det visst heta enligt en bok jag har läst)
2. Vaginal förlossning, eller åtminstone försöka mig på en

Sjukvården jublar om jag väljer vaginal förlossning. Det är ju ändå säkrast (och billigast).

Ett kejsarsnitt betyder att jag genomgår en stor magoperation, att jag med största sannolikhet blir separerad från man och bebis de första timmarna (de där timmarna då man ska få sitta i sin bubbla och bara titta ner på sin lilla fina bebis). Jag kommer ha ont i ett par dagar efteråt. Jag måste stanna på sjukhuset i tre dygn. Jag kommer inte att klara mig själv de första dagarna eftersom jag inte kommer kunna sätta mig upp eller lägga mig ner utan hjälp.  Och sen är det såklart alla risker som en operation innebär. De orkar jag inte skriva ner nu.

Men ett kejsarsnitt betyder ändå kontroll. Jag vet när det ska ske och att det inte behöver ske akut med den stress det kan medföra.  Är det planerat så kommer jag vara utvilad innan. Inget långdraget förlopp innan som fullkomligt dränerar mig på energi. Jag kommer säkerligen återhämta mig snabbare än vad jag gjorde förra gången eftersom jag då hade tre dygn av värkar bakom mig.

En vaginal förlossning skulle kunna gå relativt snabbt och problemfritt. I sådana fall kommer jag snabbt att återhämta mig. Om allt går som det ska alltså… För min stora skräck är att de första värkarna bara kommer vara pinvärkar att jag återigen blir liggande dygn efter dygn med onda värkar som inte leder någonstans. Bli hemskickad på sovdos som inte fungerar. Och så går dagarna och jag blir mer och mer utmattad, mer och mer tröstlös för det finns ingen ände på värkarna. Det kommer hela tiden en ny, men den leder inte framåt. Om allt går bra så kommer jag att vara jättenöjd med en vaginal förlossning. Men om det återigen slutar i ett akut kejsarsnitt så kommer jag att. Nej jag vet inte vad jag kommer att göra, tycka eller känna.  Men jag tror att känslan av värdelöshet kommer vara så stor att den kanske till och med överskuggar lyckan av att den lilla bebisen äntligen fötts. Lätt att vara en bra mamma i en sådan situation…

Jag trodde att jag kommit över det här med prestige i barnafödande. Det har jag inte.  Jag vet verkligen inte vad jag vill.  Och något måste det bli. För bebisen måste ju ut.